Politik och politikerbevakning på riktigt

Maud började med att tacka gotlänningarna för att vi fått komma hit. Hon tackade för den gästfrihet som Gotlands näringsliv och kommun har visat oss alla almedalsbesökare under veckan..

Sedan gav hon en släng åt socialdemokraterna och Göran Persson som enligt tidningsuppgifter inte tänker komma hit igen. Maud ville gärna att publiken skulle lova Persson att han skulle slippa komma hit igen som statsminister.

Olofsson talade sedan om de kommande klimatförändringarna och hotet från växthuseffekten. Det hotar kanske så mycket som hälften av alla djurarter i Sverige. Klimatförändringarna hotar både Sverige men kanske framförallt världen runt omkring oss. Därför är klimatfrågan en större fråga än om bara miljö, det är en fråga om trygghet och säkerhet för alla människor i världen.

Olofsson talade om det kommande valet, den eniga alliansen och den splittrade vänsterkartellen. Vad väntar om vänsterkartellen får fortsätta regera, om detta vet vi ingenting och det är politik när den är som allra sämst.

Miljöpartiet utlova utgifter på 75 miljarder, ett vänsterparti som utlovar höjda utgifter på 150 miljarder och socialdemokraterna som också har höga utgiftsambitioner. Blir det höjda kommunalskatter eller sänkta nivåer i socialförsäkringar?

Tre områden pekades ut som viktiga för framtiden. För det första fler jobb, för det andra behövs en förnyelse av välfärden, det tredje att ta tag i klimatfrågan och miljön. Jobben, välfärden och miljön är skälet att rösta på centerpartiet.

Visst går det bra för Sverige, men både de regional och sociala klyftorna ökar. Detta låtsas inte socialdemokraterna om. Har maktens berusning berövat socialdemokraterna kontakten med verkligheten?

Med dansk flexicurity skulle Sverige ha 270000 nya jobb, visserligen har de ingen LAS, men unga får jobb, det är något annat än den svenska massarbetslösheten, men regeringen blundar och väljer att inte se lösningarna. Om regeringen inte kan skapa jobb i högkonjunktur, hur ska de då klara det i lågkonjunktur?

Sedan vände Olofsson sig till olika kategorier av människor och exemplifierade på vilket sätt centerpartiet står för deras krav. Det är dags för en ledare i Rosenbad som ser människor, det är dags för en ny regering. Och vore det inte på sin plats att Persson ägnade sig åt massarbetslösheten än att bry sig om centerpartiets väl och ve?

12 år har socialdemokraterna haft på sig att ordna välfärden, ändå har barnen trasiga skolböcker och äldrevården är i kris. Hur kommer det sig att det i socialdemokraternas politik är så att den sista skattekronan ska gå till välfärd men inte den sista första?

Nu när våra liv ser annorlunda ut måste väl också välfärden förändras. Visst vore det bra om det var städat man kom hem och gräsmattan redan klippt? Vilken skillnad det skulle vara för den som städade och klippte gräs och slapp vara arbetslös.

Så kan Sverige bli om vi bara tänker om. Att ha makt att själv bestämma över innehållet i välfärden skulle ge en bättre välfärd. Centerpartiet tror på den enskilde och centern vill att du ska tro på dig själv.

Miljö och klimatfrågorna kan bli bättre av politiska beslut, men arbete börjar också hos den enskilde. Det finns bara två miljöpartier, dels miljöpartiet som tror på regleringar, dels centerpartiet som tror på den kreativa kraften. Volvo och Saab skulle kunna gå i spetsen för att Sverige blir världsledande på bränsle. (Detta avsnitt påminde mycket om Göran Perssons miljöavsnitt).

Olofsson sammanfattade och påminde om att jobben, välfärden och miljön är de viktigaste frågorna och att det behövs ett nytt ledarskap i regeringen för att detta ska kunna förverkligas.

En rejäl attack på LO-förbund som varnar för en borgerlig regering avslutade talet. Låt det gärna bli en fajt om makten men låt inte socialdemokraternas rädsla för att förlora makten gå ut över svensk demokrati.