Politik och politikerbevakning på riktigt

FRA är egentligen inget större problem, om vi bara hade alla korten på bordet. Eller tvärtom: Om vi hade alla korten så bleve det ett mycket större problem.

Det är just detta som är Alliansens stora bekymmer. Hur de än gör i den här frågan så blir det fel. Och den vanliga lösningen när vi ställs inför en sådan målkonflikt är att undvika att ta ställning. Att avstå från att prata om rep i hängd mans hus.

Jag lyssnade själv inte på fp-ledarens tal, men det sägs att karln inte ens nämnde FRA i sitt tal. Han försöker slippa eländet genom att inte tala om det.

Hur är det möjligt? Kan en partiledare och minister gå förbi det som varit den stora frågan i den svenska debatten de senaste veckorna? Har han en ståndpunkt? Tror han att frågan ska dö om han inte tar strid för det han (antagligen) tror på?

I eftersnacket kom han dock att tvingas diskutera FRA. Det säger en del om utvecklingen i Almedalen. Själva partiledartalen blir allt mindre betydelsefulla, det blir ett slags piruetter från dessa statsunderstödda etablerade partistiska yrkespolitiker, medan pulsen finns utanför.

Jag tror att FRA är Alliansens dödsklocka. Det är nu halvtid. De skulle ha en chans att ta sig tillbaka till vinnarposition 2010, men då måste det börja lätta nu. De har haft vinnarhål. Medierna har tröttnat på sin egen bild av Alliansen som en samling plattfötter. Sverige ska ha ordförandeskapet i EU. Socialdemokraterna börjar granskas allt mer kritiskt.

Men så verkar Alliansen slarva bort alltihop på en sketen underrättelsefråga.

Och tror att de ska slippa ältandet genom att likt yrkesförbrytare hålla truten.

Men hur är det då, är FRA egentligen ett mindre problem än vad vi uppfattat det som? Eller är det till och med större?

Så här är det. För att kunna hålla rätt på vad bovar och banditer har för sig måste staten spana på alla, även de som är hederliga. Det är därför farbror Blå stoppar folk och tvingar dem blåsa. Eller gör rutinkontroller. Alla drabbas, även de som bara druckit källvatten till middag.

Alla demokratiska samhället tvingas till en kompromiss mellan medborgarnas rättigheter och statens behov av att med tvångsmakt upprätthålla ordningen. Vi har alla, som lever i ett samhälle med en stat, bytt en del av vår individuella frihet mot den trygghet som staten kan leverera i form av inre och yttre försvar.

I fallet FRA handlar det i så fall om att vi låter staten titta i våra mejl och lyssna på våra telefonsamtal därför att det behövs för att hålla grov brottslighet och terrorism på mattan.

Framställd på det sättet, "För att kunna övervaka och gripa grova brottslingar och terrorister vill staten ha tillgång till nätet. Tycker du det är rätt och riktigt?" kommer svenska folket nog att svara "ja".

Det är också så som regeringen vill att vi ska uppfatta frågan. Det här handlar om att underrättelsetjänsten ska kunna sköta sitt jobb även i den nya tiden, när snigelpost och hemliga radiosändare inte längre är aktuellt.

Såtillvida är FRA mindre än vad det egentligen blivit. Förändringarna av det sociala skyddsnätet är större och viktigare. Inflationen ett större hot. Den kommande lågkonjunkturen och räntehöjningarna också.

Men det finns också ett annat sätt att se FRA. Det är egentligen större än vad det nu blivit.

Den svenska staten kommer inte att nöja sig med att jaga grova brottslingar. När väl principen om avtappning är fastslagen kommer granskningsrättigheterna att utvidgas till att även gälla banktransaktioner och självfallet fildelning. Steg för steg kommer positionerna att flyttas framåt.

Vi har skäl att misstänka just det, därför att regeringen försökt smyga på oss lagstiftningen. Och nu fortsätter med att tiga.

Ett skäl till att staten intresserar sig för nätet är att andra länders internettrafik går via Sverige, exempelvis rysk internet men även en del från andra länder som Kina. Om svenska säkerhetstjänsten får möjlighet att ta del av detta får de också fint material att dela med sig till andra inom det post-NATO vi nu är medlemmar i….

Och här kommer den stora frågan.

Sverige är involverad i ett lågfrekvent nätverkskrig där vi tillsammans med USA och de gamla kolonialländerna ska försöka sprida västerlandets ljus till infödingarna över hela världen. Vi befinner oss i krig, bland annat i Afghanistan. Och det är inte en tillfällig nedkylande FN-insats vi sysslar med. Utan vi är en komponent i kriget mot terrorismen, som detta fjärde världskrig kallas.

I krig brukar staten vara mer angelägen att ta reda på vad folk har för sig. Det lärde vi oss såväl under andra världskriget som kalla krigets mest intensiva skeenden.

Kanske är det rätt av Alliansen att hålla käften om FRA ändå? Ur det här perspektivet har de kommit lindrigt undan. Att vi inte längre kan försvara Sverige utan förutsättningslöst skrider med Imperiet över kartan är definitivt ingen valvinnare.

På Folk och Försvars seminarium idag berördes frågan. I praktiken har svenska politiker beställt en försvarspolitik av krigsmakten som de inte vill betala för, därför att då skulle de tvingas prioritera i ekonomin och göra försvarsfrågan till en folklig angelägenhet. Vilket vare sig Alliansen eller socialdemokraterna önskar. Tigandet om FRA är därför lika mycket ett tigande om att vi har en ny säkerhetspolitik i Sverige, en linje som lagts fast utan att explicit fråga folket.

Så antagligen kommer de andra Alliansbossarna också att tiga om FRA. För att få fräcka frågor efteråt. Och fotsätta sin ömkliga fyraårsvandring ut i den eviga periferin. Eller har de ett recept för att tysta dödsklockan?