Ebbe, DN-artikeln och FRA-psykologin

Medan bloggosfäreliten går i drev mot Ewa Stenbergs och Ingrid Carlbergs DN-artikel om delar av FRA-motståndet ser jag nya dokumentären om Ebbe Carlsson för tredje gången. Det är något i Ebbe Carlssons väsen jag försöker hitta, men inte riktigt får grepp om.

Dokumentären är bra, bättre än jag vågat hoppas. Det allra mest fascinerande är – precis som i Anders Isakssons bok om Ebbe Carlsson – övriga inblandades sätt att förklara och förstå vad det var som hände. De skyller inte på varandra, men motiverar sitt agerande med att Ebbe Carlsson hade fått ja hos alla andra han frågat.

För varje enskild bricka i spelet framstod det som att Ebbe Carlssons hela tiden hade stöd av alla andra brickor. En livvakt indikerade förtroende från polisen, och ett party med högdjur från regeringen visade på stöd från politikerna. Ebbe Carlsson blev navet i ett nätverk.

De psykologiska mekanismerna i det där är väldigt intressanta. Hur människor fungerar i nätverksstrukturer. Vilka kopplingar människor vill se och inte se. Hur noggrant de vill undersöka dem. Ibland framstår det som om flera högt uppsatta personer nästan velat bli lurade av Ebbe Carlsson. Att det var den väg som psykologiskt mötte minst motstånd.

Det är funderingar. Ganska lösa uppriktigt sagt. Men något i min hjärna kopplar ändå detta till debatten om DN:s FRA-artikel.

Så vitt jag har förstått har ingen kunnat beslå reportrarna med faktafel eller svag research, tvärtom. När jag läser den ser jag den som en syskonartikel till den som jag och Anita Kratz skrev. Den blev ganska hyllad i bloggosfären, men DN-artikeln sågas.

Varför? Kanske för att människor inte vill se sig som en del i ett större nätverk. Kanske vill de helt enkelt inte kännas vid fakta som nyanserar bilden av det starka folkliga engagemanget.

Kanske haltar jämförelsen. Men just de där psykologiska mekanismerna beskriver och gestaltar Anna-Greta Leijon väldigt väl i Ebbe-dokumentären. Här intervjuas kreatörerna bakom den, och här är lite på YouTube.

Comments

  1. Åsa Larsson says:

    Din och Anitas artikel var bra researchad, intressant och analyserande. Den försökte få klarhet i vad som faktiskt hade hänt och vilka som varit inblandade. DN-artikeln hade kunnat vara intressant om den handlat om hur människor med insikt om spelreglerna effektivt kan skapa en opinionsstark rörelse, på gott och ont. Istället var det en märklig konspirationsartikel som närmast rakt ut sade (och ledaren sa det specifikt) att allt var en ”kupp” av ett PR-företag som mer eller mindre lurat en massa lättpåverkade människor att tycka en sak, som de aldrig annars skulle ha engagerat sig i.

    Det är förolämpande på så många sätt att klockorna stannar. Jag ser gärna en längre artikel från er t ex framöver om hur nätverket är uppbyggt, vilka politiska inriktningar som har störst styrning över budskapet och hur sociala medier används för att påverka massmedier och politiken från en kritisk synvinketl. DET vore intressant.

  2. Christian Engström (pp) says:

    Jag tror att folk är arga för att bilden som DN-artikeln ger är fel, helt enkelt. Det fanns inga starka ekonomiska intressen som satt och drog i tåtarna med en vit katt i knät.

    Din och Kratz’ artikel gav väl däremot en riktig bild av verkligheten, var det intryck jag fick. Jag kan inte påminna mig att det var någon som egentligen påstod något annat. Jag tyckte det var en enormt bra artikel själv.

  3. Torbjörn Nilsson says:

    Jag får självklart tacka för ert beröm. Det är ju väldigt vänligt.

    Åsa: Tack också för idén och förtroendet. Det du talar om kunde bli en bra artikel.

    Christian: Tack! Det är möjligt att du har rätt när du nu skriver på din blogg att minnet av den sega starten i FRA-bevakningen ännu gör ont på DN:s ledar- respektive politikredaktion. Men även debattinlägg kräver research. Varken Ewa Stenberg eller Ingrid Carlberg arbetar så vitt jag vet på ledar- eller politikredaktionen.

    Jag tror att orsaken till den här starka debatten ligger i betraktarens öga. För jag kan inte läsa in det som många av de upprörda läser in i DN-artikeln.

    Jag förstår inte tolkningen att ett samarbete med pr-byråer per definition skulle vara något negativt. Därför tycker jag inte att artikeln är smutskastande.

    Jag ser inte att det i artikeln står att det fanns en eller ett fåtal hjärnor bakom FRA-motståndet. Jag ser inte att det står att en stor del av de som bloggade mot FRA fick betalt. Jag ser inte att att det står att det var någon stor konspiration som regisserade alla.

    Jag ser att det i artikeln står att också pr-byråer var inblandade i motståndet. Och jag ser en del uppgifter om hur pr-byråer agerade, vilket jag tycker är intressanta nyanser.

  4. Mikael Nilsson says:

    Torbjörn, DNs syfte med artikeln var att visa att PR-byråerna regisserade upproret. Och det är där det gick fel i artikeln.

    Kolla klippet från framsidan i söndags:

    http://kmr.nada.kth.se/~mini/pp/dn-fra.jpg

    ”PR-byråer regisserade FRA-uppror”

    Det är bara att läsa vad folk skriver om artikeln för att se att de misslyckats med att ge en neutral bild. Här tex

    http://www.kristianstadsbladet.se/article/20090303/DUVEBORN/162875836

    PR-byråer som initiativtagare? Avlönade? Pyttsan.

    Det ligger sex månaders research bakom, men resultatet är klent, och motsägs av de intervjuade.

    Jag håller med om att samma fakta skulle kunna läggas ihop till en intressant artikel som verkligen belyste HUR folk samarbetade. Men DN har helt misslyckats där – historien om FRA-motståndet är fortfarande inte skriven. Något för Fokus kanske?

    Jag ger mitt bidrag till historien här:

    http://minimaliteter.blogspot.com/2009/03/nu-bygger-vi-var-egen-fra-story.html

  5. Torbjörn Nilsson says:

    Mikael: Det är möjligt att du har rätt, att det var DN:s syfte. Jag uppfattar det inte så. Jag uppfattar det som att artikeln vill säga att också PR-byråer var inblandade i motståndet. Varken mer eller mindre. Ordet också är det centrala, tänker jag mig.

    Jag såg ditt FRA-historiksprojekt och tycker det verkar fantastiskt. De inlägg som kommit hittills visar ju på en klassisk gräsrotsaktivism med allt från strul med mikrofon och högtalare till den uppgivna känslan av att inga medier lyssnar som präglade motståndet.

    DN-artikeln skriver faktiskt inte att någon pr-byrå var initiativtagare till motståndet. Snarare uppfattar jag det som att kloka konsulter beslutade sig för att utnyttja och ansluta sig till den gräsrotsrörelse som redan fanns. Ge hjälp och få hjälp. Som så ofta är fallet i politiska processer.

    Det är möjligt att DN drog för hårt i rubriker, absolut. Men för min del kan jag inte upphöra att fascinerades av den avsaknad av nyanser som artikeln har bemötts med. Jag tycker det är väldigt intressant.

    Just därför blir jag oerhört glad av dina och andras kloka och lyhörda inlägg här. Tack!

Kommentera