Odell och Robinson-Janne och statens stålar
Hela idén med att jag sitter här ute i skogen och knattrar istället för på Fokus redaktion på Walllingatan är att jag ska bli klokare på det här med vad som är fult i politik. Vissa dagar tror jag att jag har kommit någonstans, andra tuggar jag fradga.
I vårt samhälle är det här med stålars känsligt. Diskussion om Maria Leissners avhopp visar upp teorin i praktiken. Intresset ljuger inte, och du står dig själv alltid närmast, lyder tanken. Så är det fult det som Mats Odell har gjort? Att sälja sin firma till en verksamhet man som minister är ansvarig för? Och är det som Janne (som han uppenbarligen föredrar att kalla sig själv) gjort fult? Att håva in pengar från staten för att hjälpa kids med problem och hyra ut bostäder till ockerpriser?
Om jag kommer fram till att det här är att betrakta som fult så väcks nya frågor. Varför är det fult? Vilket av dessa två beteenden är mest fult? Och framförallt: är det fult om man jämför med en del andra saker som sker i politiken? Det är nästan som att det inte är politikernas fel, utan politikens. Eller?
Vad tycker du?
