Kandidater i kulturhuskonfrontation
Optimisten befann sig i en halvfull hörsal på Kulturhuset. Realisten i en halvtom. Trångt var det hursomhelst bara på en plats i rummet: på podiet. På Europadagen drabbade toppkandidaterna i Europaparlamentsvalet samman.
I den EU-glada hörnan hittades moderaternas Gunnar Hökmark, kristdemokraternas Ella Bohlin, centerns Lena Ek och folkpartiets Marit Paulsen. I den mer skeptiska falangen fanns vänsterpartiets Eva-Britt Svensson, miljöpartiets Carl Schlyter, socialdemokraternas Marita Ulvskog och junilistans Björn von der Esch.
Moderator Annika Ström Melin började där det sig bör: nämligen med frågan om vilken ärende som ligger kandidaterna närmast hjärtat. Som man frågar får man svar. Visionerna var många och mer eller mindre flummiga. Det blev svårt att sticka ut och komma fram.
Något miljöpartiets Carl Schlyter löste på sinnrikt sätt: genom förstärka sina budkap diverse accessoarer för att illustrera sina åsikter. En LED-lampa fick belysa EU:s… glödlampepolitik, en tygsäl fick exemplifiera handeln med skinn. Och vad vill han göra i Europaparlamentet?
– Ge väljarna bättre väder och godare mat.
Björn von der Esch hade i sammanhanget en smula udda ingångsvärden. På frågan om varför intresset för Europaparlamentsvalet är så lågt svarade von der Esch att det handlar om bristande brottsbekämpning. Och inte bara så där i allmänhet, utan synnerligen specifikt: brottsbekämpning inom själva parlamentet. Det försnillas och förskingras, särskilt vad gäller assistentbidragen.
– Så länge som sånt försekommer, finns ingen anledning att diskutera något annat, menade von der Esch.
Kristdemokraternas Ella Bohlin ville ha bättre klimatpolitik, mer ansvarsfull alkoholpolitik och ett stopp för människohandeln.
– Vi klarar finanskrisen, men det är skillnad med klimatet. Det är allvarligare än vad vi tror. EU måste kunna formatera sig.
(Makthavare.se är inte helt klar på vad formatera sig betyder, men avstår från att spekulera.)
Marit Paulsen, folkpartiets toppkandidat, menade att EU:s viktigaste uppgift just nu är att förhindra att nationalism och chauvinism följer i krisens spår. Men på längre sikt måste Eu tackla klimatfrågan om klimatfrågan.
– Jag håller med Marita Ulvskog, ett fullständigt fossilfritt jord- och skogsbruk är möjligt.
Och eftersom Marit Paulsen inte kan stå på scen utan att leverera one-liners kom naturligtvis en sådan också: Ingenting som görs bättre hemmavid, ska göras i Bryssel.
Björn von der Esch hade i frågan återigen en, i sammanhanget, udda, åsikt: nämligen att klimatförändringarna framför allt är ett resultat av ”utomjordiska krafter”. Pengarna ska satsas på forskning, snarare än på politiska lösningar.
Något som fick Marita Ulvskog att ta tillfället i akt och koppla ihop moderaterna och junilistan. Enligt henne är det partierna som varit minst progressiva i miljöfrågor. En koppling som inte är helt uppåt väggarna: varken Hökmark eller von der Esch ville ha en gemensam koldioxidskatt på EU-nivå, något som skilde ut dessa kandidater från resten.
En stor del av eftermiddagen kom att kretsa kring EU:s gemensamma arbetsmarknad. Diskussionen gäller främst definitionen av utstationeringsdirektivet. Ett spännande ämne, absolut. Men i salen blev det glesare och glesare, för hur det än är blir det ganska rörigt och svårbegripligt när åtta kandidater ska referera till sina egna favoritdomstolsutslag.
Något alla var överrens om var att alkohol- och tobaksinförselkvoterna är alldeles för stora. Alla utom Gunnar Hökmark då, som menade att stora kvoter leder till ökad svartspritproblem. Marit Paulsen konstaterade, i samklang med Hökmark, att jo – och höga staket är inte lösningen. För det kan leda till att man i bygden löser problemet på det sätt som man alltid har gjort: med socker och jäst.
Visioner, visioner, gott om visioner. Ella Bohlin vill ha en global koldioxidskatt, Gunnar Hökmark vill lyfta tredje världen ur sin fattigdom. Eva-Britt Svensson vill lyssna till folket, och Björn von der Esch vill ha ett korruptionsfritt parlament. Europapavaldebatten på Kulturhuset kom nog att handla mer om hur kandidaterna tycker att EU borde se ut, än vad de som faktiskt skulle kunna tänkas åstadkommas i sin roll som Europaparlamentariker.
