Äntligen är de av med Lasse

Det finns i politiken en handfull människor vars eftermäle mer än något annat präglas av deras förmåga att överleva. En sådan politiker var [[Lars Leijonborg]]. Att kunna klamra sig fast är nu ingen egenskap att förakta, tvärtom är den som föresatt sig att förändra samhället lyckligt skattad för sin envishet. Sällan eller aldrig vann Lars Leijonborg enkla segrar. Ändå hängde han i. Kanske borde fler vara lika tjurskalliga?
Den där allra första gången, 1971, när han utmanade [[Per Gahrton]] om posten som ordförande för [[LUF|ungdomsförbundet]], den skiner blekt genom hela karriären.

Då spred Leijonborgs folk uppgifterna – sanna eller inte – om att ungliberalerna under Gahrton hade deltagit i förstamajtåg arrangerade av stalinister och att de hade röstat på kommunisterna i valet 1970. Det blev stenhård strid och på kongressen la ett skrämt ombud ner sin röst och Leijonborg vann med 50 mot 49. Det var den första pyrrhussegern. Hela distriktsledningen i Västerbotten lämnade förbundet i protest, inte ens möblerna på expeditionen blev kvar. Studentorganisation seglade iväg åt vänster och bytte sedan namn till Frihetliga Socialisters Förbund.

Och så frågar människor varför Lars Leijonborg har haft svårt att bli populär.

Tiden läker säkert alla sår, men i politiken gäller de politiska ordspråken. Ett av dem lyder: det finns inget så ledsamt som ledsamma [[Folkpartiet|folkpartister]]. Deras förmåga att deppa och börja ifrågasätta allt och alla är osviklig. Lars Leijonborg valdes så småningom till partiledare i just ett sådant krisläge. Han räddade sitt parti, han och [[Johan Jakobsson]], med den danskt influerade ordning-och-reda-batongen och den fenomenala förmågan att få rubriker på samma politik om och om igen.

Ändå var det som om ingen någonsin gillade Lars Leijonborg. Det var alltid enkelt att hitta kritiker.

1999 gjorde första försöket att byta ut honom. [[Erik Ullenhag]] och ungdomsförbundet hade fått nog redan efter partiledarens första val 1998. Men Lars Leijonborg blev kvar. 2001 satte stockholmsfolket igång en något mer nästa usurpation. Borgarrådet [[Birgitta Rydell]] och landstingsrådet [[Andres Käärik]] krävde Leijonborgs avgång, och partiledaren fick vänta en hel sommar på att lugnet skulle lägga sig och valberedningen kunde sortera i kaoset. I kulisserna stod [[Jan Björklund]]. Men Lars Leijonborg blev kvar.

Att han förvandlades till Leijonkungen i kvällstidningarna efter valet 2002 spelade ingen roll. Det räckte bara att lyfta telefonluren och slå lite folkpartinummer för att få veta hur det låg till med Lars Leijonborg. Han var ingens favorit. Det gick aldrig peka ut en grupp människor som verkligen stod upp för honom. 2002 blev en pyrrhusseger även den, för framgången byggde på stridsteknik som överanvändes, och Leijonborgs soldater blev så sugna på befordringar, greppen blev fulare, och så kom dataintrånget och det tredje kuppförsöket, det som lyckades.

Jag minns en kampanjbuss våren 2007 med den borgerliga alliansens partiledare. En vecka före rättegången om dataintrånget var det, men det såg precis ut som i september 2006, en vecka före valdagen. Folkpartiledaren spelade fjärdefiolen. Håglös, med tom blick. Vi pratade rätt länge då för han visste att ledarsidorna härjade, att jakten på honom var igång. Han sa:

- Det, ja…det är inte så märkvärdigt. Jag är helt inställd på att fortsätta. Men att det kommer en del sådana röster är ju egentligen ganska väntat.

- Det låter som om du har förberett dig på avgångskraven? sa jag.

- Ja, det har jag väl nästan gjort. Jag är ju rätt van.

– Men orkar du hänga i nu?

- Du måste förstå, sa Leijonborg, hur enormt roligt det är att sitta i en borgerlig regering. För första gången i historien har vi en borgerlig regering som tillträder i en högkonjunktur. Jag har aldrig suttit i regering förut, men varit i politiken i många, många år. Jag har väldigt mycket roligt på jobbet. Du måste förstå det.

Man måste förstå det och likväl är det enkelt att se att beskedet om Lars Leijonborgs avgång från regeringen inte förvånar någon. Några trodde att det skulle ha skett före EU-valet, andra att det troligaste var i samband med en större regeringsombildning i höst. Men att Lars Leijonborg skulle försvinna det har alla liksom vetat liksom hela tiden.

Och likhet med en bunt andra gråa, enträgna, kanske sävliga, politiker som [[Bosse Ringholm]], [[Ulla Hoffman]] och [[Per Unckel]] försvinner han nu ut i periferin.

Det sveper en suck över hela det berömda folkpartilandet:
Äntligen är de av med Lasse.