Vänsterpartiet försöker ihärdigt stärka sina aktier i den ekonomiska politiken. Men inför rekordpublik talar Lars Ohly ändå mest om en sak: viljan att byta regering. – Är det inte något sorgligt över [[Lars Ohly]]? frågade vänsterdebattören, utfläkt med bar överkropp i någon slags halvliggande position på soldäck på färjan över till Gotland.
Är det inte lite ledsamt? Att det aldrig liksom vill sig. Ohly är ju innerst inne en kul kille, men det är som att han aldrig når ut. Fortsatte vänsterdebattören, lutade sig tillbaka och kavlade upp byxbenen.
I fyra allmänna val har vänsterpartiet förlorat väljarstöd. Det är inte så lätt då, och roligare blir det väl inte av att förra partiledaren skäller om bristande feminism. Särskilt inte som vänsterpartiet har ett tydligt könsmönster: fler kvinnor än män gillar partiet. Och att många av av dessa kvinnor brukar vara unga. Och att en hel del av dem nog tycker att Gudrun Schymans nätkampanj känns lite modernare än Ohlys tågturné.
Nej, det är nog inte så lätt att vara partiledare när partiet efter förra valet gjorde en stor och faktiskt nydanande internkritik. Man ansåg att partiet varit uselt på att prioritera, kommunicera och framstå som trovärdiga.
Och inte blir det roligare av att en hel hög borgerliga politier förföljer en med tjat och gnat om budgettak och annat elände, som man måst acceptera. Sista partiledardebatten i riksdagen var ju en kavalkad av borgerlig kritik mot vänsterpartiets ekonomiska politik. När statsråden skräms med Ohly är det [[Mona Sahlins]] ekonomiska trovärdighet de siktar på.
Nej, det är klurigt att vara [[Lars Ohly]].
Han kom till Almedalen med ett paket insatser för en ny finansmarknad; med starkare stat och koppling till bostadsmarknaden och allt. Ändå fäster det inte riktigt.
Kanske kan svaret på problemet finnas i Lars Ohlys eget tal. Efter en kort anekdot på sisådär en och en halv minut börjar han dundra på om regeringens uselhet, Reinfeldt nyliberala ådra och Borgs vägran att lyssna på sitt eget finanspolitiska råd.
Och så malde Ohly på. I fjorton minuter närmare bestämt. Innan den rekordstora publiken för första gången fick höra något om vad vänsterpartiet ville.
Kanske är det så att det är just den strategin som gör det så svårt att nå ut med det egna partiets politik. Oavsett om det handlar om feministiskt politik, miljöförslag eller konstruktiva idéer om finanskrisen.
[[Lars Ohly]] sammanfattade prioriteringen bra i slutet av talet.
Först sa han:
– Vi vill byta regering. Ingenting är viktigare.
Sedan:
– Men det räcker inte. Vi måste byta politik också.
I den ordningen puttrar vänsterpartiet på.
