På spaning efter jämställd kärlek
Seminarium: Bitterfittan Airlines
Arrangör: Vänsterpartiet, RFSL, Röda Korset, ABF
Plats: Poesihörnan, Almedalsbiblioteket
Publik: Ca. 50 personer
Budskapet: Hur ska vi få ett jämställd kärlek när vi inte lever i ett jämställt samhälle?
Citatet: ”Bråka mycket! Skrik ofta! Tystna aldrig!”
Bitterfittan Airlines
Exakt när blev jag en bitterfitta? Var det när min man lämnade mig och min bebis ensamma på 10 veckors resa till Norrland för att jobba på sin karriär, eller var det när jag fick sparken från jobbet?
Skådespelaren Sofia Wärngård Lang inleder dramatiseringen av boken Bitterfittan av Maria Sveland rakt på utan några krusiduller.
Vi får följa mer Bitterfittan vid köket ensam med sin bebis Sigge, på sitt jobb som journalist där hon blir utskrattad av sina manliga kollegor eller möts med tystnad när hon vill göra ett tv-program som ifrågasätter begreppet internationell terrorism, för vad är internatinell terrorism i jämförelse med de kvinnor världen runt som mördas av sina makar varje dag?
”Vem har inte tryckt på fastän hon inte velat? Sa han som för några år sedan fick Stora journalistpriset.” De kontroversiella referenserna finns fortfarande kvar i dramatiseringen av Svelands bok.
Men den allvarliga och omvälvande ifrågasättningen av hur tvåsamheten är uppbyggd i ”världens mest jämställda land” dominerar Wärngård Langs skådespel.
Faktareferenserna undviks inte heller då statistik från bland annat Statistiska centralbyrån tas upp; kvinnors löner ligger på 84 procent av männens, kvinnor tar ut 80 procent av föräldraledigheten, 30 procent av alla tvååringar har pappor som inte tagit ut en föräldraledigdag, kvinnors pensioner ligger på 68 procent av männens och män står för 90 procent av dödsolyckorna i trafiken.
När journalisten möter författaren Susanne Brøgger till boken Fräls oss från kärlek nedslås hon av hennes nya livsfilosofi som präglas av tacksamhet inför tvåsamheten. Med åldern kommer tacksamheten, säger Brøgger till henne.
Efter en välförtjänt veckosemester till Spanien stärks hennes övertygelse om att något måste förändras i hennes liv. Medan hon betraktar par på semester som genomsyras av typiska könsroller där kvinnan tyst uppvaktar sin man med kaffe och går två steg bakom sin man frågar hon sig själv hur vi ska få ett jämställt samhälle om vi inte lever i jämställd kärlek, och hur ska vi få jämställd kärlek om vi inte lever i ett jämställt samhälle?
Men Bitterfittan är inte hopplös. Hon sjunger ”Kärleken är evig” till publiken och stämman blir allvarlig när hon förklarar att det inte är fel att vara tacksam, för sitt liv, sina barn och sitt hem.
Wärngård Langs sista uppmaning blir till publiken att aldrig tystna i sin sträva för rättvisa.
Små förändringar är också revolutioner.
