Den ryska isbjörnen

Under rubriken ”Arktis – kallt krig eller töväder” samlades fyra pålästa analytiker för att diskutera Arktis. De senaste åren har präglats av symbolinitiativ för att markera intresse runt Nordpolen. I första hand berörs de länder som har direkt kust mot Norra ishavet (Kanada, USA, Ryssland, Norge och Danmark i form av Grönland).

Seminarium: Arktis – kallt krig eller töväder?
Arrangör: Säkerhetspolitiskt Sommartorg genom FOI, Svenska Freds och Utrikespolitiska Institutet
Lokal: Björkanderska magainset, Skeppsbron 24
Publik: Ca 35 personer
Budskap: Isen smälter, Ryssland rustar och Sverige sover.
Citatet: ”- Nästan exakt lika många invånare som Gotland, något större ö dock.” (om Grönland)

En tidig insikt är att en något generösare och internationellt gångbar definition är allt norr om 60:e breddgraden, vilket ungefär motsvarar södra Alaska, södra Grönland, norra Sibirien, eller Uppsala. Sverige är alltså direkt påverkat och en del av regionen.

Inom några få år kan mycket större områden vara isfria sommartid och senare kanske även året runt. Det ger klart ökade möjligheter för exploatering av fossila bränsleresurser, samt metaller och mineraler i området. [[Martina Krüger]] från Greenpeace framhöll att denna möjlighet till exploatering är en risk, eftersom man då definitivt skulle passera de utsläppsnivåer som kan leda till klimatkollaps, i form av ”[den] magiska gränsen om två grader[s temperaturhöjning]”. Det framfördes också att exploatering kan göras i begränsad skala för att definiera framtida anspråk genom att ta områden i bruk.

Diskussionen återkom flera gånger till frågan om Ryssland, med oro kring framtida ryska intressen och kopplingarna mellan ekonomiskt och politiskt ledarskap på hög nivå. Ryska intressen har också drivit utvecklingen och upptrappningen, eftersom varken nuvarande eller föregående amerikansk administration har någon egentlig Arktispolitik, med mer akuta geopolitiska hänsyn på annat håll, enligt [[Niklas Granholm]], FOI, författare till artikeln ”Arktis – ny utmaning för Sverige” i rapporten ”Strategisk utblick 2009 – säkerhetspolitisk forsränning?”.

Några mer långtgående konsekvenser som diskuterades var en reell framtida självständighet från Grönland, ett arktiskt Kuwait eller Singapore, baserat på energiråvaror eller internationell sjöfart. En permanent öppnad sjöfartsrutt kan radikalt också påverka dagens säkerhetspolitiska situation kring Indiska oceanen, eftersom området skulle förlora sin centrala betydelse som väg mellan Asien och Europa, kanske särskilt en reducerad betydelse för Malacasundet vid Singapore, något som nämndes av bland annat [[Tomas Ries]], direktör vid Utrikespolitiska institutet.

Frågan om ökat samarbete, med EU, samtliga länder i Arktis, men även inom Norden berördes också. De olika nordiska länderna har olika säkerhetspolitisk bakgrund, men utvecklingen med större samordning accelereras av behovet av att kunna agera i Arktis. [[Michael Moore]] från Försvaret beklagade flera gånger den akuta skillnad som finns mellan delar av försvarspolitisk debatt och den faktiska verkligheten.

Det mest bestående konstaterandet, trots frågor om energi, fiske, skadad infrastruktur när permafrosten släpper, ohanterat kärnavfall vid Murmansk, är nog ändå handeln. Svensk industri och svenskt vardagsliv saknar större inhemska lager. Att både nya och gamla långväga sjöleder fungerar är centralt, både för vår vardag och vår säkerhetspolitik.