Det är en gammal surdeg och oskicklig förvaltning som tvingar UD att på ett förnedrande sätt kasta in handduken i New York. Men konsulatstriden visar också på skillnader i synen på hur Sveriges intressen bäst främjas mellan högnivådiplomater av den gamla skolan och moderna marknadsförare som vill bygga varumärket Sverige.
I april meddelades personalen på det anrika konsultet i New York att timmen var slagen. Det var dags att plocka fram flyttlådorna och stänga butiken. Att det sedan några veckor tillbaka visat sig att [[Alf Karlsson]], sedan länge kallad ”nedläggaren” i korridorerna i Arvsfurstens palats, blir vår sista generalkonsul i New York var en logisk utnämning av regeringen härförleden.
Men sedan blev det tyst. Någonstans i regeringskansliet körde UD:s besparingsprogram fast. Det formella beslutet om hur 40 miljoner kronor ska sparas har dröjt ända tills nu. Och det visar på bristerna i Carl Bildts ledarskap över departementet. Men det är inte bara han som ska lastas för den oskickliga hanteringen. Problemen går djupare än så och visar på bristerna i UD:s organisationskultur i kombination med gamla försyndelser.
Att det har varit en hård intern strid på UD mellan kabinettsekreterarens folk och exportbefrämjarna på UD/H om konsulatet kommer inte som någon överraskning. Striden visar på skillnaden mellan å ena sidan de traditionella Le Monde-läsande politiska högnivådiplomaterna i Bildts närhet, och det näringslivs- och exportorienterade folket på UD:s handelsavdelning vars morgonläsning i första hand består av Financial Times och svenskans näringslivsbilaga, som inte på långa vägar är lika fina tidningar som Le Monde i de traditionella diplomaternas ögon.
Att [[Ewa Björling]] är den som går förlorande ur striden står utom tvivel för den som följt hennes blogg kallad Frihandelsministern. Där skrev hon i maj i år följande inlägg om konsulatet i New York:
”Ikväll kommer Scott Greenstein att få Nordstjärneorden vid en ceremoni på residenset för generalkonsulatet i New York. Scott är en varm vän av Sverige och har under många år arbetat för att presentera svensk musik i USA. Han är verkligen välförtjänt denna utmärkelse.
Tyvärr hade jag ingen möjlighet att närvara där personligen ikväll, men jag har ringt till vår generalkonsul [[Ulf Hjertonsson]] och bett honom framföra mina hälsningar. Hoppas verkligen att alla som firar Scott i New York får en bra och minnesrik kväll.
Samtidigt vill jag passa på att säga vilket fantastiskt arbete Ulf har gjort för att marknadsföra Sverige i New York. Han slutar snart för att gå i pension efter många framgångsrika år på UD och jag vill önska honom lycka till i framtiden.”
[[Scott Greenstein]] är chef på den amerikanska satelllitradiostationen Sirius|XM som täcker hela USA och har över 19 miljoner abonnenter. Greenstein är en långvarig och ovärderlig marknadsförare av svensk musik, svenskt kulturliv och en modern Sverigebild i USA. Inte minst genom skapandet av radiokanalen Nordic Rox.
Kvällen när han mottog Nordstjärneorden visar vilken unik marknadsföringskanal och nätverksmotor det svenska konsulatet med tillhörande residens är. Bland de inbjudna gästerna återfanns bland annat megastjärnan [[Martha Stewart]], skateboardlegendaren [[Tony Hawk]], hockeyspelaren [[Henrik Lundqvist]], skådespelaren och musikern [[Steven Van Zandt]] sida vid sida med den svenska stjärnkrögaren i New York [[Marcus Samuelsson]] och de båda musikerna [[Per Gessle]] och [[Richie Sambora]].
Värdet av den PR och det nätverksbyggande som uppstår vid sådana evenemang i världens viktigaste stad går inte att kvantifiera i pengar. Att tro att den verksamheten kan ersättas av ett kontor med två, tre exportdiplomater eller ekonomiska främjare visar vilken djup oförståelse för modern marknadsföring och upplevelseindustrins ekonomi som [[Carl Bildt]] och hans närmaste man, kabinettsekreterare [[Frank Belfrage]], besitter.
Uppenbarligen har inte [[Maud Olofsson]] och [[Ewa Björling]] lyckats stå emot och förklara motsatsen för dem.
Att kräva att Carl Bildt – som under sin statsministertid i början på 1990-talet var den enda vuxna svensk som inte visste vem Bingolottos programledare [[Leif Olsson|Leif "loket" Olsson]] var – skulle känna till tv-stjärnan Martha Stewart eller Tony Hawk som namngett världens bäst säljande skatebordspel eller Springsteen-gitarristen Steven Van Zandt från Sopranos är att ställa alltför höga krav på utrikesministerns sociala och populärkulturella kompetens och referensram.
Det skulle nu inte vara något problem om diplomati enbart reduceras till personliga högnivåkontakter på internationella politiska konferenser och andra gemytliga samkväm. I den världen är Carl Bildt en spelare i absolut världsklass. Men om diplomati också ses som exportbefrämjande aktiviteter vars syfte är att lägga grunden till nya affärer för små och stora svenska företag, varumärkesbyggande för nationen Sverige – jämför med hur [[Tony Blair]] medvetet skapade och kapitaliserade på varumärket ”Cool Britannia” – och en känsla för vilken betydelse kultur och samhällsliv spelar i världens viktigaste stad – New York. Ja, då är Bildt en representant för en ålderdomlig syn på vilken roll den svenska utlandsrepresentationen kan och bör spela.
Att tro att svenska exportbefrämjare är det som behövs i New York – där Wall Street och huvudkontoren för världens finansindustri och den amerikanska upplevelseindustrin och medievärlden är belägna – visar på den felaktiga analys som ligger till grund för sparpaketet.
Men det finns också en annan sida av myntet, visar de samtal som Makthavare.se haft.
När Reinfeldt tillkännagav Bildts utnämning jublades det i UD:s korridorer eftersom han är en djupt respekterad och erfaren utrikespolitiker. På samma sätt jublades det när [[Jan Eliasson]] utnämndes till UD-general 2006. Men den inledande glädjen bland UD-tjänstemännen har på senare tid förbytts i ett djupt missnöje. Carl Bildt har reducerat departementet till ett lokalkontor och personlig resebyrå vilken han ibland besöker för att vittja postfacket och beställa nya flygbiljetter. Sin roll som departemenschef på UD har Bildt prioriterat ned. Vad chefen tycker och tänker om läget i världen, och vart han befinner sig, meddelar han tjänstemännen på hemmaplan via sin blogg.
UD:s internweb – Insidan kallad – kokar över av missnöje hos de anställda i en blandning av diverse upprop, högljudda protester och allmän bitterhet. Bakom missnöjet ligger inte minst de nya reglerna för utrikestjänstgöring. Stämningen på UD är körd i botten, och ansvaret för det vilar tungt på Bildt och Belfrage.
Men Bildt kan ensam inte lastas för misskötseln av underskottet på 40 miljoner kronor. Det är ytterst ett uttryck för den organisationskultur där tjänstgöring på hemmaplan och arbete med UD:s personalfrågor, organisation och ekonomiska förvaltning sedan länge tillbaka ses som en straffkommendering i väntan på nästa utlandstjänstgöring. Dessutom går det inte att i sammanhanget bortse från Eliasson-faktorn och ”Jan Eliasson Memorial”, mer känt som House of Sweden.
Det är symptomatiskt att underskottet i USA i princip härrör från byggandet av den nya svenska ambassaden i Washington D C – det hippa och prisbelönta glasakvariet [[House of Sweden]]. Det var under många år Jan Eliassons hjärtefråga och privata favoritprojekt som han framförallt kunde driva när han var svensk ambassadör i Washington mellan åren 2000-2004 och utrikesminister 2006.
Det finns flera likheter mellan Eliasson och Bildt. Båda är respekterade utrikespolitiker och lite större än sitt eget parti, och dokumenterat ointresserade av UD:s ekonomi samt av att marknadsföra Sverige och näringslivet. För dem är utrikesministerjobbet en chans att utnyttja rollen till att skapa en personlig plattform för deras privata nätverksbyggande och högnivådiplomati världen över. För dem handlar diplomati om krig och fred, politiska kontakter och internationella politiska konferenser. Priset är att affärsförbindelserna som är livsnerven i det privata näringslivet och det ekonomiska samarbetet företag emellan glöms bort.
Och eftersom Jan Eliasson rimligtvis är den person som främst ska lastas för mångmiljonunderskottet faller också delar av ansvaret på [[Göran Persson]] och dåvarande finansministrarna [[Bosse Ringholm]] och [[Pär Nuder]] som gav honom fritt spelrum och tillät den slappa ekonomiska förvaltningen på UD att fortgå. Som kabinettsekreterare förklarade Eliasson programatiskt att ekonomin alltid var underordnad utrikespolitiken, och som bygggherre för House of Sweden gjorde han sitt bästa för att blåsa på underskottets storlek och de skenande USA-kostnaderna i UD:s budget. [[Hans Dahlgren]] försökte under sin tid som kabinettsekreterare styra upp den slappa ekonomiska förvaltningen och lyckades nästan, men då återkom Eliasson som utrikesminister.
[[Anders Borg|Anders Borgs]] torpeder på finansens budgetavdelning som satt press på UD gör bara det som borde ha gjorts för länge sedan.
Andreas Henriksson
andreas @makthavare.se
