Makthavare.se kan exklusivt publicera ett utdrag ur pr-konsulten [[Paul Ronge|Paul Ronges]] bok ”När [[Janne Josefsson]] ringer – så klarar du pressen”, som landar på bokhandelsdiskarna i dagarna. I kapitlet går Ronge igenom den chockartade start som mötte Fredrik Reinfeldt när han som nytillträdd statsminister fick se två av sina moderata statsråd avgå inom tio dagar. Han kartlägger också de misstag som tvingade bort Schenström.
När medarbetarna sviker
Punkt 1 på min agenda till krisgruppen, att ta reda på vad som hänt och hur det kunde hända, kan ibland vara svårare att få fram än det låter.
En av de vanligaste orsakerna är att dina medarbetare inte ger dig hela sanningen, av olika skäl. Det kan vara så enkelt som att medarbetarna är rädda för att förlora jobbet om de säger som det är. En av dem som drabbats allra hårdast av detta är vår nuvarande statsminister [[Fredrik Reinfeldt]]. I samband med sin första vecka som statsminister tvingades han se två av sina ministrar avgå.
Vad var det som hände?
Jo, visserligen erkände både [[Maria Borelius]] och [[Cecilia Stegö Chilò]] olika »försyndelser«. Det ingår i en strategi som numera tillämpas av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Eventuella misstag och tidigare skandaler i ens liv ska erkännas innan de avslöjas av journalisterna. Enligt den principen erkände [[Thomas Bodström]], när han tillträdde som socialdemokratisk justitieminister, att han hade rökt hasch i sin ungdom. Frågan gick inte att följa upp och driva vidare för journalisterna och därför så var den snabbt borta från dagordningen. Borelius och Stegö Chilò berättade att de använt svarta barnflickor och svart arbetskraft. Men de erkände inte – i samtalen med Reinfeldt – de viktigaste försyndelserna. De som verkligen kunde orsaka skandaler.
Maria Borelius ägde lyxbostäder, bland annat på franska Rivieran, via skatteparadis och andra fiffiga konstruktioner, och var bevisligen mycket välbeställd. Ändå hävdade hon att hon hade betalat barnflickor svart för att hon inte hade »haft råd«. Detta avslöjades av bloggaren [[Magnus Ljungkvist]] och efter det var Borelius förtroendekapital förbrukat.
Cecilia Stegö Chilò hade haft ett långt förflutet som moderat politiker, vilket hon varvat med journalistik och ledarskrivande på bland annat Svenska Dagbladet. För den grupp moderata ideologer hon tillhörde var det naturligt att man inte ville betala avgiften till »det sossestyrda monopolet« Sveriges Television. I Stegö Chilòs fall blev den protestaktionen ännu enklare att ta till efter som hon under många år inte ens tittade på svensk TV. Hon var stationerad i Tyskland och följde nyheterna via tyska kanaler. Stegö Chilò hade, enligt egen utsaga, inte ens tänkt på att hon aldrig betalat TV-licensen när hon glad i hågen tackade ja till Fredrik Reinfeldts erbjudande om det som hon såg som rena drömjobbet: Att röja upp i den statliga TV- och radiobyråkratin. Men självklart kunde hon inte bli kulturminister och högsta ansvarig minister för SVT och SR utan att ha betalat TV-licensen.
De här båda avgångarna slog tillbaka med full kraft mot Reinfeldt som givetvis fick stå med hundhuvudet och bära hela ansvaret. De innebar ett försämrat förtroende för Reinfeldts omdöme och att han fick börja sin statsministerkarriär i en brantare uppförsbacke än han hade räknat med. Allt detta för att de båda tillsatta ministrarna inte hade sagt hela sanningen och lagt alla kort på bordet när Reinfeldt frågade om de hade några »lik i garderoben«.
Reinfeldt lovade offentligt att bli bättre på att ställa uppföljande frågor till sina ministrar så att liknande skandaler skulle undvikas.
Men han verkade inte ha lärt sig läxan efter de båda skandalavgångarna. Ty när [[Ulrika Schenström]] i oktober 2007 pussades med TV4-reportern [[Anders Pihlblad]], var det dags igen. Trots att det fanns oberoende vittnen till att paret betett sig berusat på restaurangen och trots att vem som helst som tittade på Aftonbladets bilder kunde se att Schenström var berusad, valde Reinfeldt att tro på sin statssekreterare som bedyrade att hon varit nykter.
»Ibland bygger ni journalister en story där ingen story finns«, sade han mästrande i intervjuer. Det fick han snart äta upp.
När TV4 sedan valde att presentera notan, som bland annat innehöll flera flaskor vin, föll Schenström till föga och erkände för sin chef Reinfeldt att hon hade ljugit. Reinfeldt fick krypa till korset och uttryckte via media att »han var mycket besviken«. Reinfeldt tvingades medge att Schenström hade ljugit för honom, inte bara en utan två gånger.
Det här med att hålla medarbetare om ryggen och lita på dem i alla väder kan förefalla som ett sympatiskt drag, att vara en »bussig arbetsgivare«. Men i krishantering kan denna bussighet bli helt förödande. Och för en statsminister, eller en hög företagsledare, kan en sådan »snällhet« straffa sig genom ett kraftigt minskat förtroende. Den högst ansvarige måste visa att han eller hon har hårda nypor när det krävs för att den egna personalen och omvärlden ska känna sig trygg.
Min erfarenhet är att punkt 1 på agendan, »Vad är det som har hänt och hur kunde det hända«, kan bli omöjlig att hantera om medarbetare av ren självbevarelsedrift tenderar att ljuga eller undanhålla viktiga sanningar. Ord står mot ord och om chefen utifrån sin ryggmärgskänsla väljer att tro på sina medarbetare kan det ta en ända med förskräckelse.
Under en period, arbetade jag med ett stort företag som var utsatt för ett granskande program av typ Kalla Fakta. Reportern vägrade att avslöja vilken vinkel han hade. Det var tidsödande och mycket svårt att utreda vad han egentligen var ute efter. Vi lade pussel med intervju efter intervju, allt eftersom vi fick in rapporter om vilka frågor reportern hade ställt till olika aktörer. Arbetet tog månader och kostade företaget massor med tid och pengar. Så småningom kunde vi ändå urskilja vad problemet handlade om (ursäkta om jag är vag, men det är nödvändigt av sekretesskäl). Jag hade varit med i hela krishanteringen och fick uppdraget att medieträna de lokalt ansvariga cheferna. Men de bedyrade bara att det inte fanns några problem. Varken vd, informationschefen eller jag kunde rucka på den inställningen, vilket i sak gjorde medieträningen meningslös.
I elfte timmen, när programmet nästan var färdigställt, fick vi till slut klart för oss vad det gällde. Vi kunde förbereda ett försvar som innebar att programmet inte fick något som helst genomslag, framför allt för att reporterns källor var gamla och dåligt uppdaterade på de förändringar som hade skett i företagets verksamhet.
Den ansvarige chefen, som inte hade gett oss den rätta bilden, hade gjort sig omöjlig och slutade så småningom. Så här i backspegeln, tycker jag ändå inte att vi hanterade situationen rätt från början.
Vd och informationschef bör i en liknande situation vara väldigt principfasta och envisa. Det bör klargöras direkt, att om mellanchefen ljuger eller mörklägger viktiga fakta när ett granskande program är i farten, så kommer konsekvenserna att bli värre än om chefen berättar, oavsett hur stort fel eller misstag som har gjorts. Den som berättar sanningen och har gjort ett misstag som företaget inte kan acceptera, kanske ändå måste sluta sin anställning. Men då finns det förutsättningar att skiljas som vänner. Det aktuella företaget kan bidra med ett avgångsvederlag, ett utbildningspaket, ett bra avgångsbetyg eller annan hjälp som underlättar för den chef som måste lämna att skaffa ett nytt jobb.
Har någonting hänt, som underlydande chefer undanhåller för dig, kan du i praktiken vara helt chanslös i din krishantering. Du riskerar att göra en lika slät figur som Reinfeldt och stå där som en ledsen hund.
Jag har sett denna problematik hanteras på rätt sätt, exempelvis i en stor fuskskandal där jag var med i krishanteringen med ett av de drabbade företagen.
Utan den högsta ledningens vetskap hade mellanchefer på ett konkurrerande företag kommit överens om priser i en sorts primitiv kartellbildning. På det företag som anlitade mig bekände de chefer som gjort fel alla dumheter som var begångna för sin vd, i detalj. Det skedde i god tid innan myndigheterna slog ner på fusket. Vd valde proaktivt att gå ut och berätta om fusket om misstaget för en enskild reporter i en stor tidning, och vilka åtgärder han hade vidtagit för att just den typen av fusk inte skulle kunna upprepas. Företaget fick naturligtvis negativ publicitet, men det blev ingen kris. De berörda medarbetarna fick sluta, men under värdiga former. Några år senare kunde jag till och med konstatera att företaget hade gått stärkt ur krisen. Rutinerna hade förbättrats och det är ytterst osannolikt att något liknande skulle kunna hända just detta företag igen.
Alla blev vinnare i den här situationen därför att vd hade tuffa nypor, och inte som Reinfeldt, valde att »lita på sina medarbetare«.
© Paul Ronge och Optimal Förlag
