Reinfeldts tur i oturen.
När borgerliga regeringar förlorar val brukas det förklaras på tre sätt.
De är onda, klantiga eller har otur.
De första två hypoteserna brukar socialdemokraterna framföra. Men även experter brukar hänvisa till borgerligt klantande: Bildtregeringens konjunkturpolitik 1991-93 var knappast Nobelprismässig och att ge industristöd på 70-talet när problemet var kostnadskris, får den amerikanska bolånepolitiken 2007 att verka nästan smart.
Själva brukar de borgerliga förklara nederlagen med otur.
Med visst fog. De kunde inte hjälpa att världskonjunkturen brakade ihop 1977 och välte Sveriges ekonomi, felriggad som den var. De hade inte bättre tur 1991 när ekonomin var felriggad en gång till eftersom valutaavregleringen 1985 följts av grönt ljus till folk och fastighetsbolag att skuldsätta sig till höjden av en rymdstation.
Nu har en ny borgerlig regering haft rejäl otur med konjunkturen, det tycker till och med oppositionen. Fast de förstås främst anser att regeringen Reinfeldt/Borg är ond och klantig.
”Otur” hade regeringen också med klimatfrågan som åtminstone moderaterna inte hade prioriterat före valet.
Men Reinfeldt ställer nu allt på huvudet för kritikerna. Den internationella konjunkturkraschen har stärkt regeringens anseende istället för tvärtom. Klimatkrisen ger plötsligt Fredrik Reinfeldt en chans att driva miljöfrågor och vinna politikens Oscar för bästa manliga biroll vid FN:s klimatkonferens i december.
Något som inte hade hänt om Sverige inte råkat vara ordförandeland just detta halvår . Eller om McCain hade vunnit det amerikanska presidentvalet. Det hade varit lite mindre Yes We Can över klimatkonferensen då.
Reinfeldt har alltså inte otur- han har tur.
Kvarstår gör dock de gamla ondske- och klantighetshypoteserna.
Men nu har det intressanta inträffat att Fredrik Reinfeldt har hittat en övergiven väg ut ur ondsketräsket. Med spelplanen rensopad och den svenska modellen frilagd koncentrerar han sig på befolkningens djupare värderingar och gemensamma samhällsdygder som flit, rättvisa och jämlikhet. Han har rundat fixeringen på målgrupper och lyckas hitta det som är varmt och existentiellt.
Det är en originell och skicklig värdeförskjutning som får socialdemokraterna att verka ytliga och historielösa.
Med otursfaktorn desarmerad och Fredrik Reinfeldt på god väg att gendriva ondskeargumentet ägnar sig Anders Borg åt att försöka undanröja klantfaktorn.
Det har visat sig vara svårare. Att sossarna misstror Anders Borgs slutsatser av forskningsläget i nationalekonomi är mindre besvärande än att Lars Calmfors gör det.
Calmfors är antagligen landets mest folkligt kända nationalekonom med 23 100 googleträffar. Visserligen bara hälften så många som en folklig kändis som Peter Jihde har (47 200) men faktiskt rätt nära Magnus Härenstam som har 29 900. Inte undra på att alla vill veta hur det går i duellen Calmfors-Borg.
Anders Borg står på sig och kan inte klaga på uppmärksamheten (770 000 googleträffar). Särskilt inte som Mona Sahlins finansministerkandidat ((Thomas Östros)) bara har 148 000.
Lite av kritiken om ont uppsåt har förstås smittat av sig på finansministern (Anders Borg + orättvist = 56 000 googleträffar). Men huvuduppgiften för honom det kommande året blir att visa att han själv har tänkt rätt och Calmfors fel om hur man skapar jobb. Lyckas han med det har alliansen en chans i valet 2010.
Bara då ändrar sig alla de som tycker att borgerliga regeringar har en inneboende klantfaktor.
