Politik och politikerbevakning på riktigt

Ni vet hur det brukar se ut vid sidolinjen i tv-sända fotbollsmatcher. Nervös man i mörk kostym som frenetiskt tuggar tuggummi. Den mest omskrivna och ibland den högst betalda personen i hela laget. Man behöver knappt se bollen: det är på tränaren man avläser vad matchen egentligen handlar om.

 När socialdemokraterna übertoppade sitt lag med stjärnkommunikatörerna Bo Krogvig, Anna Helsén och Karin Pettersson undrade jag först varför. Oppositionen har redan ett övertag i opinionen med i genomsnitt fyra procent*, så vad är egentligen utmaningen?

I dag förstod jag. Det är inte för regeringsmaktens skull. Det är för att stoppa blodflödet från s till v och mp. Om hjärntrusten Krogvig-Helsén-Pettersson hade suttit med vid dagens partiledardebatt hade det gått åt mycket tuggummi. 

Det Mona Sahlin vill få sagt, säger Maria Wetterstrand och Lars Ohly så mycket bättre. Maria Wetterstrand för att hon är så analytisk och inläst. Lars Ohly för att han förmår gjuta glöd i en klassisk vänsterargumentation om fördelningspolitik. Hans skattepolitik skulle ha helt perversa effekter på sysselsättningen, men hans emotionella engagemang är det inget fel på. 

Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin når aldrig riktigt fram till varandra. När han blir engagerad blir hon träig. När hon kommer med paroller går han in i detaljer. När han pressar henne blir hon ytlig och kylig. När hon pressar honom blir han arg. Reinfeldt brukar vinna matcherna mot Sahlin, men det blir aldrig något vidare spel.

När Reinfeldt däremot duellerar med Wetterstrand eller Ohly är det oavbrutet spännande och utgången är inte lika given. Framför allt lär man sig något nytt varje gång. De är tre mycket olika politiker, men alla briljanta. Jag gillar det. 

Runner-up till klubben är Jan Björklund med dagens mest pedagogiska oneliner:

”Noll ekonomer stödjer skattehöjningar mitt i en lågkonjunktur. Zero.” 

Hans inlägg om skolpolitiken var det knappt någon som brydde sig om trots att läget i skolan är kritiskt och segregationen allvarlig. ”De stora förlorarna i den socialdemokratiska skolan har varit arbetarbarnen” sa Björklund. Det är sant, men särskilt fort går ju inte förbättringarna och skillnaderna mellan kommunerna blir allt mer upprörande.

Trots det är tipset att skolfrågan inte blir särskilt het i valet 2010. Intresset för skolfrågor varierar nämligen med konjunkturen. Krisåret 1994 kom utbildning långt ner på väljarnas dagordning.

Coacherna på Alliansens flank hade också anledning att tugga rätt mycket tuggummi. Visst är det rätt att granska oppositionens ekonomiska politik, men hänvisningar till ”sidan 31″ och ”klämmar” (riksdagsjargong för yrkande) känns fjantigt internt. Småpartierna fp, kd och c hade  svalt sin stolthet och sitt behov att föra fram hjärtefrågor för att istället använda sin dyrbara talartid till att grilla oppositionen. Vad hände med ”välfärdens kärna”? Var det inte den de hade tänkt gå till val på?

Det var bara Reinfeldt som riktigt fick chansen att visa sig. Han tog den, och kopplade jobbskatteavdraget till Obama och Blair. 

Mona Sahlin blev mycket riktigt svarslös.

Men det var väl för att Krogvig och kompani inte har börjat jobba än. 

* Genomsnitt av opinionsmätningar (poll of polls) framräknat av docent Henrik Oscarsson vid Göteborgs universitet, se www.henrikoscarsson.com.