”Persson-bekämparen”

Makthavare.se publicerar ett utdrag ur ”Margot Wallström – Den svenska modellen”, skriven av journalisten och Brysselkorrespondenten [[Emily von Sydow]]. Boken porträtterar den svenska EU-kommissionären [[Margot Wallström]] och utdraget beskriver delar av maktkampen mellan Wallström och statsminister [[Göran Persson]].

Persson-bekämparen II

Under Brysselåren gjorde Persson sitt bästa för att förödmjuka Wallström, sätta henne på det hala, helt enkelt ignorera henne eller få henne att framstå som en bortskämd nippertippa. Hon svarade med både smygande och öppna angrepp, nästan alltid i form av en kritik mot regeringens bristande EU-engagemang.
Statsministern gillade helt enkelt inte EU. Han lät sig svårligen övertygas om att Sverige skulle gå med i EMU. Han kände sig inte hemma i Unionen. Någon säger att han var som ett kommunalråd, som hade kommit fel, tills den dag han själv tog över ordförandeklubban, den 1 januari 2001. Då blev han också övertygad om att den viktigaste institutionen var det råd där medlemsländernas regeringar träffades, ministerrådet, inte kommissionen och inte parlamentet.
I ministerrådet, och särskilt på Europeiska rådet, toppmötena, träffades de breda pojkarna. Då kunde man skrävla och skoja med sina kolleger, den franske presidenten och brittiske premiärministern. Då kunde man visa Wallström var skåpet skulle stå.

”Vilken jävla Margot?”
När hon ringde någon av de första månaderna som miljökommissionär, i början av år 2000, för att ge en lägesrapport, utspann sig följande introduktion, som Wallström förmedlade till sin företrädare, Anita Gradin: ”Hej Göran, det är Margot!”
Då svarade Persson: ”Vilken jävla Margot?” När Gradin hörde historien gav hon Wallström det förmodligen djupt okloka rådet att aldrig mer direkt kontakta Persson. Efter detta lågvattenmärke i normal artighet bröts alltså relationerna.

Anita Gradin och hon kunde i förtroliga samtal gå sig varma om hur obehagligt det var att jobba för Persson, om hur han fick en att känna sig underlägsen, ful och fet. Över en kaffekopp hemma hos gemensamma bekanta i Bryssel, utbytte de Perssonanekdoter, som andra berättar spökhistorier för varandra.

Gradin själv hade bara haft minimal kontakt med statsministern under sin tid som kommissionär. Han var inte intresserad och hyste en så djup misstro mot EU, så det fanns ingen anledning att ringa honom.

Frusna relationer
Det blev i stort sett aldrig någon direktkontakt mellan Sveriges EU-kommissionär och Sveriges statsminister under de följande sju åren, fram tills Alliansen vann valet 2006.

Med maktskiftet återupprättades förtroendet mellan den svenska ledamoten i kommissionen och den svenske regeringschefen. Mellan den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt och den socialdemokratiska EU-kommissionären Margot Wallström rådde från början det bästa samförstånd.

Under Wallströms tio år i Bryssel, varav sju år med Persson som statsminister, så sköttes kontakten mellan Sveriges regering och kommissionen företrädesvis av Perssons närmaste man, statssekreterare Lars Danielsson och Wallströms närmaste, Rolf Annerberg. Där fanns också EU-ambassadörerna – först Gunnar Lund och därefter Sven-Olof Petersson, som skulle hålla koll på vad som var i görningen i kommissionen, men någon direktkontakt mellan Wallström och Persson existerade i princip inte.

Det är dock svårt att få grepp om vad det var som gjorde den förre regeringschefen så fasaväckande. Bufflar har också horn och klövar, men bilden av Persson är så mycket mer. ”Han är den elakaste människa jag känner”, förklarar en tjänsteman i Wallströms närhet, men utan vidare specificering. Över huvud taget är det svårt att få folk att lägga ut texten om Perssons mer brutala sidor, trots att han sedan han blev sörmländsk skogsbonde är ”ofarlig”, vilket skulle kunna locka fram fler skräckhistorier. Han framträder stundom som ytterst obehaglig med ett starkt hävdelsebegär, men ondskefull är väl att ta i.

”Hur mycket tjänar du Margot?”
I kretsen runt Margot Wallström finns dock ett blomstrande Persson-hat som späddes på med historier om nya kränkningar från Perssons sida under tiden som han härskade i regeringskansliet.

Efter torsdagarnas regeringssammanträden på plan sju i Rosenbad, brukar regeringen bjuda in en gäst till den så kallade allmänna beredningen, som är en informell träff . Vid ett sällsynt tillfälle bjöds Wallström in som kommissionär. Hon hälsades välkommen av statsminister Göran Persson, som sedan tillade inför hela regeringen: ”Innan vi börjar, Margot, förresten, hur mycket tjänar du i månaden?”

Historien förtäljer inte om Wallström gav en detaljerad beskrivning av sin årslön som har ökat sen dess: 2009 är månadslönen 160 000 kronor efter skatt, sin fallskärm på 4,5 miljoner kronor när hon slutar, sitt pensionsavtal på 19 miljoner kronor om hon lever tills hon är 85, som Dagens Industris artikel från den 4 augusti 2009 beskriver. Förmodligen klarlade hon heller inte, som vänsterpartiet gör i sin valbroschyr, redigerad som en kvällstidning, att man kan få fyra förskollärare i Värnamo (vilket låter som rätt högt betalda dagisfröknar) för en Margot. Förmodligen blev hon helt ställd. Hon kunde dock ha gått till motattack genom att säga att hon har samma avtal som andra höga tjänstemän i internationella organisationer.
Varför ska EU-tjänstemännen tjäna mindre än OECD-byråkrater? Varför frågade han inte FN-tjänstemannen Jan Eliasson?

Nej, det är bara tänkbart att frågan skulle ställas till en EU-anställd. Det är klart att man inte kan jämföra med privata sektorns ledare, eftersom EU-byråkratin liksom alla internationella organisationer är främst skattefinansierad, men jämfört med statliga bolag eller AMF-chefer, så är Wallströms lön inte så hisnande.

Vi kan bara gissa att Perssons avsikt var att sänka Wallström, sticka hål på hennes goda självförtroende och förstärka intrycket av att hon var en klassförrädare, en svikare som aldrig skulle ge upp sitt behagliga liv i Bryssel för regeringsslitet i Stockholm. Vi kan också gissa att stämningen blev obehaglig och att Wallström fick reglera sin röst innan hon kom på spår igen.

Det säger förmodligen mycket om en människa som känner ett behov av att förnedra människor i sin närhet, också när han så uppenbart befinner sig i ett överläge, på hemmaplan, i kretsen av sina statsråd. Eller så kände han sig så hotad av Wallström att han inte kunde tygla sina lägsta instinkter, värdiga skolgårdens värsta mobbledare. Persson är förstås ökänd för sina slag under bältet, ofta i form av frågor. Det är ju inte särskilt elegant att förklara högt för andra medarbetare, när någon har sagt något felaktigt eller för Persson misshagligt. En gång i Bryssel var det Lars Danielsson som blev utsatt: ”Du vet att det är många som vill ha ditt jobb?”

Ett annat av Perssons favoritmaktmedel var att osynliggöra. Antingen kunde miljöminister Lena Sommestad få sitta genom ett helt regeringssammanträde och vifta med handen som en otålig elev som kunde svaret. En annan gång var det att inte känna igen Rolf Annerberg och med låtsad glömska fråga efter dennes namn. Obehagligt, småaktigt och lite elegant. Machiavellis furste skulle inte ha sänkt sig till det.

Förnyat mandat eller inte
I samband med Anna Lindhs bortgång och EMU-valet 2003 sattes relationerna mellan Persson och Wallström på hårda prov. Wallström kritiserade den ”svaga ledningen” i EMU-kampanjen efter valet. Då visste inte Persson till sig av ilska.

Ledningen var underförstått Persson, men hade inte Anna Lindh varit en frontfigur? Hade inte Wallström själv, tillsammans med Anna Lindh, Gunilla Carlsson,(M), och Marit Paulsen, (FP), utgjort den till synes oövervinnerliga kvinnliga fyrklöver som skulle kamma hem segern i euroomröstningen?

Mot denna bakgrund är det inte så märkligt att Persson tvekade över om han ville förnya Wallströms mandat. Under sista året som miljökommissionär, 2003-2004 levde hon därför i ovisshet i Bryssel om hon skulle få förnyat förtroende från regeringen. Göran Persson spelade på sedvanligt vis men Margot Wallström fick fotfolket med sig.

Socialdemokraten i Junilistans ledning, Sören Wibe, gnisslar tänder när han tänker på detta som ”en av de skickligaste mediemanipulationerna han någonsin sett.” Det var ju inte på något sätt en självklarhet att Margot Wallström skulle sitta kvar som kommissionär. Den svenska EU-representationen hade sina dubier. Hur klokt var det egentligen att ha en kommissionär som bokstavligen inte talade med sin regeringschef? Det fanns en risk att detta förhållande skulle underminera Sveriges inflytande i kommissionen.

Alla ledande kommentatorer följde dock bilden av Margot Wallström som den goda kvinnan som ville Sverige väl, men som hade gjort sitt på den svenska politiska arenan, så länge hon inte möttes av respekt och förståelse från högsta ledningen i Stockholm. Det drevs en nästan helgjuten kampanj för att Wallström skulle få som hon ville, nämligen sitta kvar i Bryssel.

Det lät närmast som om det var en mänsklig rättighet, som förvägrades henne av den elake Göran Persson. I november 2003 skickade till exempel Tynnereds Socialdemokratiska Förening i Göteborg ett brev till statsministern under rubriken Behåll Margot Wallström i EU. ”Det vimlar av borgerliga gamlingar inom EU-systemet”, var deras argument. Margot Wallström var däremot en kvinna ”med en modern politisk framtoning”.

Minister – nej tack!
Persson erbjöd henne en ministerpost i regeringen istället för förnyat mandat i Bryssel, men Wallström tackade nej. Hur det egentligen gick till och om regeringsuppdraget var allvarligt menat råder det delade meningar om.

Wallström själv var lika pigg på att stanna kvar i Bryssel som hon var obenägen att flytta tillbaka till Sverige. Hon hade en pojke kvar i Europaskolan, en utbildning hon skattade högt. Hon hade vant sig vid en levnadsnivå, som inte en svensk statsrådslön kan uppbära. Fördelarna var så uppenbara, också förutan det faktum att hon skulle slippa arbeta under Göran Tyrann.

Wallström hade också, som britterna sade om sina anställda i kolonierna, som inte kunde förlika sig med hemlandet mer, ”gone native”. Hon kände sig mer hemma på den europeiska arenan, där hennes federalistiska hållning till EU var normen, inte undantaget. Hon förklarade att hon hade ett jobb kvar att göra i Bryssel, osäkert var dock vilket. Kanske tyckte hon att Sverige hade blivit lite trångt och söckent. Hon hade drabbats av Carl Bildt-sjukan.

Intervjuer med människor runt Göran Persson förstärker det intryck som Olle Svenning gav i sin Persson-biografi Göran Persson och hans värld om att erbjudandet om en viktig statsrådspost var allvarligt menat. En som bekräftar detta är dåvarande socialministern och vice statsministern, Lars Engqvist.

Han hade redan vid årsskiftet 2003-2004 talat om för statsministern att han ville lämna regeringen, han ville bli landshövding i Jönköping efter Birgit Friggebo. (Så går det till i dessa kretsar. Man lägger in en beställning om en landshövdingspost och så väntar man på att bekräftelsen kommer med posten, varpå man flyttar in i residenset.)

Persson kämpade sedan flera år med svåra smärtor och fick en ny höftled under sommaren 2004. Han var smärtpåverkad, grätten och tungsint och förklarade för Engqvist att denne först fick lämna efter sommaren. Under Perssons konvalescens skulle han ta över som vice statsminister och socialminister. ”Denna dubbla post var tänkt för Wallström när jag lämnade. Det förklarade Persson för mig under våren”, berättar Engqvist.

Vice statsministerposten var inte bara nödvändig för att leda regeringen under Perssons återhämtning, men Persson såg också i Wallström ”ett nytt ledarskap”, säger Engqvist, även om det kanske inte var partiledarrollen. Anna Lindhs död skapade press i jakten på en ny generation av ledare. Lindh hade ju till slut vunnit den oerhört hårda maktstriden som efterträdare till Persson. En av statsministerns närstående talar mycket om detta betungande ansvar att finna någon som kan ta över, som om regeringen var ett familjeföretag med partiet som bolagsstyrelse, med statsministerposten som bolagschefen. Vilken av sönerna eller döttrarna är lämpade att förvalta arvet?

Generationsskifte var det ju här knappast tal om. Alla spelare var i god medelålder, men i vissa fall krymper generationerna och att ha ont och gå med käpp lägger decennier till den biologiska åldern. Wallström var hur som helst utsedd, om än motvilligt, av Persson att ta på sig det nya ansvaret. För detta måste hon dock lämna Bryssel och ta sig tillbaka till inrikespolitiken.

Wallström skulle behövas som draglok i valet 2006. När hon nobbade Perssons erbjudande om att komma hem 2004, trots enträgna övertalningsbesök från olika byäldste inom socialdemokratin, som Ingvar Carlsson, Lena Hjelm-Wallén och Thage G. Pettersson, sågs det givetvis med oblida ögon. I Bryssel skildrades dock Perssons invit som en förolämpning. Socialminister hade hon ju redan varit. Vice statsministerposten nämndes inte. I politikens värld finns en logik i att alla poster bara ska bli bättre, finare och mer prestigefyllda.

Klättringen ska gå obevekligt uppåt. Att erbjudas något jämställt med det man tidigare har haft är en skymf. Från Rosenbad och statsrådsberedningen sågs det dock som en självklarhet att det var ”finare” för en socialdemokratisk politiker att sitta som statsråd i en S-regering än som kommissionär i Bryssel, även om det inte avspeglas i lönekuvertet. Denna hållning återkommer flera politiska veteraner till. Socialdepartementet är dessutom en kronjuvel i en socialdemokratisk regering. Där placeras bara riktigt tunga betrodda politiker. Där knyts skyddsnätet för samhällets svaga. Där skrivs sjuk- och äldrevård och socialförsäkringsfrågor. Där danas samhället, enligt den svenska modellen. Vem kunde passa bättre där än Margot Wallström?

Svekdebatt
Wallström sa som bekant nej till erbjudandet. Hon gjorde klart att jobberbjudandet närmast var en förolämpning. Hon var avvisande och envisades med att vilja vara kvar i Bryssel.

Det fanns en stor tyst grupp inom socialdemokratin som inte var lika imponerade av Wallström, men hon hade som vanligt media på sin sida. Media såg henne inte som någon svikare av Partiet. De tyckte inte att hon behövde sitta som statsråd i Stockholm med Persson som chef. Han var dum och elak, talade nedvärderande om kvinnor och fick dem att känna sig osäkra. Margot var snäll och duktig och gjorde bra ifrån sig i Bryssel. Wallström själv förstärkte den berättelsen.

Perssons barska maning, att ”när partiet kallar, så ställer man upp”, lät som politisk anständighet för många, kanske de flesta. Regeringschefens kommentar till Wallströms vägran att ställa upp igen i Sverige har förlöjligats, men i själva verket sa Persson det som alla vet gäller också i andra regeringar och som de fl esta hörsammar. Flera exempel pekar på detta: När britten Peter Mandelsohn kallas hem från sin post som handelskommissionär i Bryssel till sin forne fiende, Gordon Browns regering, lyder han order. Spanjoren Pedro Solbes Mira kallades hem som finansminister (en post som han också hade haft tidigare) efter att José Luis Zapatero vann valet strax efter terrorattacken i Madrid i mars 2004. Han blev finansminister igen.

Det som Persson uppmanar Wallström att göra är med andra ord vad som är brukligt. Men inte i Wallströms berättelse: Hon svarar så här på Sveriges radios Brysselkorrespondent Kerstin Brostrands frågor kring det som kom att kallas för ”svekdebatten” i maj 2004: ”Jag sviker verkligen inte. Min definition av lojalitet är att det är nånting som kommer inifrån och visas till partiet. Jag har varit med i socialdemokraterna sen jag var tonåring. Jag har haft alla möjliga jobb och uppdrag för det här partiet. Ingen behöver tveka om var min lojalitet finns och var jag hör hemma. Jag har fullt klart för mig var jag har rötterna.”

Därefter svarade hon på frågan om hur Sveriges inflytande i EU skulle påverkas av om Wallström ”tvingas sluta som kommissionär”: ”Jag bedömer att jag skulle kunna göra ett fortsatt bra jobb och jag bedömde att jag kan ge Sverige ett oproportionerligt stort inflytande som ett litet land men med en kommissionär som har erfarenhet. Det är så enkelt att man lyssnar på den som varit med förr. Jag tror dessutom att man förmodligen gärna ser att det blir fler kvinnor i den nya kommissionen.”

Dags för en borgerlig kommissionär?
Wallström hade starkt stöd av sin partikamrat, labourpolitikern Neil Kinnock, som lämnade kommissionen det året. Han talade sig varm för Wallström. Om hon skulle sitta kvar skulle hon få en fin plats, menade han. Detta vägdes mot argumentet emot Wallström, som också luftades diskret vid den svenska regeringens representation i Bryssel, då under ledning av ambassadör Sven-Olof Petersson, nämligen att hon inte hade Perssons öra. En kommissionär som har statsministerns förtroende har chans till större inflytande bland sina kolleger än en som är isolerad från regeringschefen. Wallströms folkliga popularitet och framgångar i medierna krockade i Bryssel med att hon och Persson inte talade med varandra. Wallström menade dock att hennes erfarenhet skulle ge Sverige ”ett oproportionerligt stort inflytande” om hon fick jobbet. Det blev inte så. Någon kallar tvärtom de senaste fem åren för en ”förlorad chans” för Sverige.

Wallström var med andra ord inte något offer för en grym och oförstående ledning i Stockholm. Det var ingen självklarhet att hon skulle stanna kvar. Det fanns argument för att det kunde vara de borgerligas chans att nu kanske utse en sydsvensk manlig politiker som kommissionär efter två socialdemokratiska norrländska kvinnor.

Persson bollade också med tanken på att lansera borgerliga kandidater. Flera namn luftades: Moderatledaren
Carl Bildt? Centerledaren Olof Johansson? De var dock fel kön. Modelllandet Sverige måste skicka en kvinnlig kandidat. Sören Wibe är inne på samma tanke: ”Risken var att om en socialdemokratisk kvinna skulle utses en tredje gång, så skulle borgarna kunna kräva sin rätt till tre följande mandat”.

Persson testade tanken på att utse en borgerlig kommissionär i kretsen av a-pressens journalister. Det togs inte väl emot, minns Tommy Svensson som då var på Aftonbladets ledarsida. Ingen skrev något vidare om det och strax därefter landade Aftonbladets ledarsida på positionen att stödja Wallström igen, men det var alltså inget givet på förhand.

Lars Danielsson skötte förhandlingarna, eftersom Persson var sjukskriven. Margot Wallström skulle få sitta kvar i Bryssel. Argumentet var Neil Kinnocks men också att José Manuel Barroso, den nyvalde ordföranden ville ha en kvinna och dessutom en kvarvarande från förra kommissionen, vilket begränsade sökområdet.
Den intensiva kampanjen gav alltså resultat. Wallström kunde pusta ut. Hon fick förlängt mandat av sin fiende, statsminister Göran Persson. Wallström vägrade sitta i samma regering som Göran Persson, men hon var samtidigt inte främmande för att ta de jobb som han tre gånger erbjöd henne, trots att det innebar att hon försatte sig i tacksamhetsskuld till en person som hon hyste en så djupt rotad aversion emot.

Hon godtog först hans erbjudande om att bli statsråd den gången, när han danade sin regering 1996 och det slutade illa, men hon var beredd att komma tillbaka som kommissionär en gång och därefter gjorde hon klart att hon gärna ville sitta en omgång till, återigen med Perssons goda minne.

”I det land jag känner bäst”
Wallströms handlingsutrymme begränsades av att hon inte tog strider där det krävdes samtal med regeringschefen. Kommissionen visste att hon inte hade statsministerns öra och att hon ogärna talade i hans sak. Det hon sade riskerade därför att falla platt. När kommissionen samlas till möte och en fråga ska diskuteras, som behöver förklaras ur ett nationellt perspektiv – det är då kommissionären säger ”i det land jag känner bäst”, vilket är ett formsätt att undgå att tala i sitt lands sak, som strikt talat inte är kommissionärens uppgift. Kommissionen ska ju se till hela Europas intressen.

Wallström lyckades sitta kvar som representant för det land hon känner bäst, men hon talade med begränsad auktoritet. Hon blev ständigt kringskuren av Perssons herrklubb som han utvecklade med sina kolleger, kamrater från större länder: Förutom Jacques Chirac och Tony Blair fanns förstås Gerhard Schröder, den tyske socialdemokratiske förbundskanslern.

Han kanske inte var en riktig bästis, men han var ju ändå ledare för det största och mäktigaste EU-landet och kunde som sådan inte förbigås. I klubben av trevliga kamrater fanns dessutom Spaniens konservative premiärminister fram till 2004, José Maria Aznar, som Persson kom väl överens med.

I ministerrådet är det nämligen inte partifärgen som gäller. Det är de personliga relationerna. De starkaste partnerskapen mellan EU-ledare har ofta gått på tvärs över höger-vänsterskalan.

Socialisten François Mitterrand och kristdemokraten Helmut Kohls förtroliga vänskap banade väg för att den tyska återföreningen skulle välkomnas av de övriga medlemsländerna och möjliggjorde den monetära unionen, som var något av Tysklands kostnad för att bli EU:s största land, eftersom det innebar att man gav upp d-marken. Visserligen försöker de europeiska partigrupperna att ena sina ledare inför toppmötena genom separata möten, men väl på plats glömmer stats- och regeringscheferna högaktningsfullt partilojaliteterna. I herrklubben behöver man inte partibok. Där gäller enskilda intressen, som sammanfaller med det som uppfattas som nationella intresset, snarare än det politiska. Persson skiljde sig inte från mängden i detta faktum.

Statsministern skötte kontakterna med de stora fina länderna. Lars Danielsson fick ta hand om småländernas regeringschefer. Det svenska infl ytandet flöt in till ministerrådet och toppmötena och ut ur kommissionen, där Wallström satt med sin hopplösa portfölj.

Den som verkligen vill vara machiavellisk, vilket ett tidigare statsråd i Perssons regering inte drar sig för, kan ana att Persson smålog i mjugg när portföljen delades ut. Wallström hade gått i fällan. Han hade redan sett att hennes post var omöjlig, men ingen kunde klandra honom för att detta var av hämndlystnad mot Wallström. Han hade storsint gett henne ett mandat till. Hon hade fått sin vilja fram och nu skulle medborgarna också få se hur hennes stjärnglans mattades av när hon försökte ta itu med att sälja EU till de ointresserade medborgarna istället för att komma hem och rädda partiet.

De som kände EU, vilket också Wallström borde ha gjort efter fem år i Brysselkvarnen, förstod att detta var ett hart när omöjligt uppdrag. Hon hade ingen riktig budget, och ingen lagstiftning. Hon skulle vara galjonsfigur för ett jätteskepp, som kostade massor av pengar, skrämde folk och var fult att se på, det kunde man ju räkna ut att det inte skulle vara ett framgångsrecept.

Fotnot: Margot Wallström – Den svenska modellen är utgiven på Ekerlids förlag. Det ovanstående kapitlet heter i boken Persson-bekämparen II.

Författaren Emily von Sydow är journalist i Bryssel sedan 1989. Hon har arbetat som korrespondent för Aftonbladet, Hufvudstadsbladet och Från Riksdag och Departement. Emily von Sydow är författare till flera böcker, bland andra När Luther kom till Bryssel och Från ordförandeskap till utanförskap. Under arbetet med boken har hon talat med ett hundratal människor från olika politiska läger för att få en mer mångfacetterad bild av Margot Wallström.

Kommentera