Politik och politikerbevakning på riktigt

Hittills har kongressen tuffat på i lugna spår, med undantag av ett par utrikepolitiska beslut där politiken skärptes. Men nu när de symbolladdade politiska frågorna om vinster, friskolor och energipolitiken ska upp till beslut ökar nervositeten hos Sahlins och Östros rådgivare.

På Newsmill publicerade socialdemokraternas starka man i Umeå, kommunalrådet Lennart Holmlund, i går torsdag en artikel om energipolitiken som sätter fingret på den kanske svåraste trätofrågan av dem alla, både inom socialdemokratin, och mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet och miljöpartiet.

Namnet på socialdemokraternas kongress – jobbkongressen – och rubriken på artikeln – Industrins energiförsörjning kräver en pragmati(s)k energipolitik – sätter tillsammans med Sahlins klatschiga oneliner från linjetalet: ”Vår gröna dröm är röd, och vår röda dröm är grön” fingret på den svåra sakpolitiska och spelpolitiska konflikt som kongressombuden har att väga av.

I grunden handlar det om den djupa konflikt som finns inbyggd i samarbetet mellan (s) och (mp). Den om synen på tillväxt och fördelning, där vänsterpartiet seglar någonstans mitt emellan de båda andra samarbetspartierna i den rödgröna oppositionen.

De socialdemokratisk styrda bruksorterna – typexempel norrlandsorter som Kiruna och Luleå med gruv- och stålindustri eller orterna i mellannorrland där skogen och pappersindustrin lägger grunden till jobben och välståndet, eller orter ännu längre söderöver som till exempel Södertälje med Scanias internationella huvudkontor och stora fabriker och självklart också stora delar av Västsverige med Göteborg i spetsen, är hemmaplan för den ena falangen inom partiet. Eller som Holmlund presenteras på Newsmill: ”Kommunalråd i Norrlands vackraste stad där kopplingen mellan industri, jobb och energi är stark”.

De (s)-märkta kommunalråden från dessa städer är tillsammans med företrädarna från industrifacken de som regelbundet påminner partiledningen om vilket reellt samband det finns mellan fasta, förutsägbara och internationellt konkurrenskraftiga svenska energipriser å ena sidan, och jobben och tillväxten i basindustrin å den andra sidan. Det är också i den här falangen i partiet som förståelsen i sak för alliansregeringens kärnkraftsuppgörelse är som störst.

Socialdemokraterna är ett parti som i grunden tror att ökad tillväxt främjar både sysselsättning och välstånd, och som i sin tur skapar en rikare nation med större möjlighet för politikerna att fördela välståndet till de breda grupperna i samhället – alltså det som är motorn bakom det som möjliggör en generell välfärdspolitik i en högskattestat som Sverige.

Mot detta kan ställa miljöpartiet, som är ett parti grundad i en till viss del civilisationskritisk rörelse som ifrågasätter nyttan av traditionell ekonomisk tillväxt mätt i termer av BNP. De ser tillväxten som skadlig, och följaktligen något som bör minskas. Deras resultat för en ökad levnadsstandard stavas istället delning av den kaka som redan finns, i form av exempelvis arbetstidsförkortningar och friår, och andra alternativa sätt att mäta välfärden än det traditionella BNP-måttet.

Inom delar av socialdemokratin växer nu sympatin för miljöpartiets samhällsanalys och problemlösningar. De strömningarna syns tydligast hos till exempel SSU, Carin Jämtin från Stockholm och andra delar av den traditionella vänsterfalangen i partiet och hos den kristna broderskapsrörelsen.

Det är också den interna (s)-konflikt som förklarar en del luddiga skrivningar i förslagen från partistyrelsen till ombuden på känsliga politikområden.

Om kongressombuden skulle välja att i beslut och programskrivningar fjärma sig från vad som uppfattas som en pragmatisk energipolitik som appellerar till basindustrins behov och efterfrågan riskerar det att stärka bilden att (s) har förvandlats till ett parti för en radikal storstadselit som väljare ute i landet inte kan identifiera sig med, vare sig de återfinns i Norrland eller på industriorterna bland partiets kärnväljare, eller hos medelklassväljarna som tvekar mellan de båda blocken och som bor i radhusområden runt storstäderna. Det finns tydliga siffror som visar att (s)-väljarna i hela Sverige är för regeringens linje i energipolitiken där de ser en förlängning av kärnkraften som en naturlig grund för fortsatta välståndsskapande jobb inom basindustrin.

Vilken väg mellan dessa båda falanger och partier som vänsterpartiet i sin tur väljer återstår att se. Det är möjligt att det det finns en radikaliserad falang som attraheras av miljöpartiets framgångar i opinionen, och därför vill kämpa om delvis samma radikala storstadsväljare som (mp). Å andra sidan finns det en klassisk traditionell falang hos (v) som länge velat närma sig LO-facken, och då självklart också industrifacken. Möjligtvis gör den förstnämnda falangen kalkylen att basindustrin ändå snart är ett historiskt passerat stadium såväl ekonomiskt som sysselsättningsmässigt i den svenska ekonomin.

Fast frågan är om den analysen inte brister i det faktum att Sverige under mycket lång tid framöver kommer ha stora skogs- och mineraltillgångar värda att både utvinna och inte minst att förädla på hemmaplan, innan slutprodukterna går på export. Till kalkylen kommer också frågan om klimathotet och det kommande miljötoppmötet Cop-15 i Köpenhamn i december. Hur ser en miljövänlig elproduktion ut som både säkrar konkurrenskraftiga priser och en ren energiproduktion som inte spär på koldioxidutsläppen ytterligare?

Vid sidan av allt detta finns också frågan om vinster i friskolorna och hos de privata utförarna av välfärdstjänster, som alla är solidariskt finansierade via skattsedeln. Och önskemålen hos en rad socialdemokratiska kommunalråd att kunna styra och kontrollera etableringar av friskolor och andra privata alternativ ännu hårdare än vad som sker i dag, med argumentet att de vill ha fullständig kontroll över vart utgifterna i den kommunala budgeten ska gå. Ska socialdemokraterna välja att gå in i valrörelsen nästa år med en marxistiskt doftande kritik av vinster och marknadsekonomi, eller ska de fortsätta att bejaka och krama småföretag som verkar inom de växande tjänstesektorerna? Så ser kalkylen ut.

Kanske inte så konstigt att Sahlins och Östros nära rådgivare börjar bli lite nervösa där de vandrar runt i korridorerna ute på Älvsjömässan? För vilka beslut som de borgerliga strategerna på sb och i kretsen runt moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson hoppas på, är lätt att förstå.