Lite i skymundan av Mona Sahlins framgångsrika kongress, och Ylva Johanssons segertåg i talarstolen och vu-valet, framstår Urban Ahlins två förluster som anmärkningsvärt remarkabla. Att en socialdemokratisk partikongress så desavouerar sin ”utrikesminister” har aldrig tidigare hänt.
För [[Mona Sahlin]] har kongressen gått som tåget, eller som ett ombud formulerade det i talarstolen under lördagen: ”Det känns att vi har ett modernt ledarskap i partiet”.
Från att ha varit kraftigt ifrågasatt gjorde partiledaren Sahlin vad som måste beskrivas som en klassisk tournaround under jobbkongressen, som socialdemokraterna har döpt den till.
”Medlemmarna och partiledningen går i takt”, konstaterade en av de tyngsta (s)-bloggarna på plats ute i mässhallarna i Älvsjö, [[Erik Laakso]].
Det går att göra en klassisk kongressanalys och säga att ombuden gav Sahlin det stöd och det politiska manöverutrymme hon bad om. Men det går också att göra en lite nyare analys med avstamp i rådslaget, precis som Laakso gör, och konstatera att den nytillträdda partiledningen med Sahlin i spetsen, skickligt lyssnat av vad partiet ville och efterfrågade under det långdragna och segslitna rådslagsarbete som präglat hennes partiledarskap fram till och med kongressens inledning på onsdagen.
Kongressbesluten rymmer som vanlig en del kompromisser som samtliga parter är lika missnöjda med, och som spinns på olika sätt beroende på vilken sida i striden de stod. Till exempel rymmer kompromissen om vinstutdelning hos privata företag verksamma i vården och skolan en möjlighet för olika parter att sätta olika mediebilder av den, beroende på vilket intresse de tillhör.
Där har till exempel det något aparta radarparet [[Veronica Palm]], ordförande för socialdemokraterna i Stockholm, och [[Catharina Elmsäter-Svärd]], det moderata finanslandstingsrådet i Stockholm gjort exakt samma tolkning utåt: Socialdemokraterna har förbjudit vinstutdelning från privata vårdgivare.
En krassare tolkning av beslutet visar att så är naturligtvis inte är fallet. Alla med den minsta insikt i hur aktiebolagslagen är formulerad vet att det är omöjligt att ställa ett sådant krav i en upphandlingssituation från en politisk part, och sedan få genomslag för det i praktiken. Även om det i teorin eventuellt skulle gå att formulera något slags liknande krav i en offentlig upphandling kan vilken ekonomichef som helst hos en större privat vårdgivare eller skolkoncern runda ett sådant hinder på en kafferast genom att laborera med interprissättningar och overheadkostnader med mera.
Men den bilden är vare sig Veronica Palm eller Catharina Elmsäter-Svärd av politiska skäl intresserad att sätta i media.
Intressantare är däremot kongressens lite i skymundan totala desavouering av den utrikespolitiska talesmannen [[Urban Ahlin]]. Inte nog med att han förlorade de två tunga utrikespolitiska profilfrågorna där han lade alla sin tyngd och prestige i debatten som föredragande från partistyrelsen – de om erkännandet av staten Västsahara och folkmorden 1914-1918 och 1988, Seyfo och Al-Anfal. Men fick se sig besegrad av en skickligt förberedd [[Jytte Guteland]] från SSU och en ideologiskt argumenterande [[Anders Lago]] från Södertälje, där det finns en stor kristen minoritet med rötterna i Mellanöstern med levande erfarenheter från folkmordet i början på förra seklet, men även irakiska krigsflyktingar med slakten 1988 i färskt minne.
Det Urban Ahlin misslyckades med var att på ett trovärdigt sätt svara på frågan: Om ett folkmord inte får kallas för ett folkmord, vad ska då ett folkmord kallas för, när det de facto är ett folkmord som har begåtts?
På en socialdemokratisk partikongress är det en fråga med sprängande ideologisk kraft, vilket Ahlin uppenbarligen missbedömde. Eller för att påminna om vad som gjorde Mona Sahlin till socialdemokrat. Hon förklarar sitt medlemsskap i partiet med sitt engagemang i Vietnamfrågan under 1970-talet och att hon ”inte gick med i socialdemokraterna, utan gick med i Olof Palme.”
Hur många unga SSU:are och radikala vänsterungdomar var det som lyssnade på Ahlin under den utrikespolitiska debatten och som därefter skulle vilja ”gå med i Urban Ahlin?”
Men ännu mer anmärkningsvärt var Ahlins personliga misslyckande under valet till den mäktiga innersta cikeln i verkställande utskottet. Där förlorade han striden mot riksdagsmannen och EU-kritikern [[Peter Hultqvist]] från Dalarna, samtidigt som [[Ylva Johansson]], som inte har tiondelen lika tung förankring i vare sig partiet eller från SSU-tiden, eller på hemmaplan i sin arbetarekommun i Stockholm, seglade förbi också hon och säkrade en plats i vu:t. Och detta trots att styrelsen i Stockholms arbetarekommun hade vägrat att nominera henne till vu:t.
Den förlusten sved i hjärteroten på Ahlin. Det innebär också att kongressledamöterna med öppna ögon valde att placera partiets ”utrikesminister” utanför vu:t, vilket saknar motstycke i modern socialdemokratisk historia, där det vid sidan av partiledaren, partisekreteraren och LO-basen finns två givna ledamöter – finansministern och utrikesministern. Eller i det här fallet ekonomisk-politiska talesmannen och utrikespolitiska talesmannen.
