För få svenska avhoppare
Det finns en litterär genre som är sorgligt underrepresenterad i Sverige, den så kallade ”kiss and tell”-litteraturen. I USA däremot är den väletablerad och kan ge författare både rikedom och en kickstart i karriären efter att de lämnat politiken.
Kiss and tell-böcker skrivs ofta av före detta politiska rådgivare och medarbetare till amerikanska toppolitiker, som i yrkesmemoarer berättar om sin tid i politiken och hur det var att jobba nära presidenten i Vita huset eller på en toppost i en valkampanj. De ska helst vara kryddade med detaljrika interiörer och initerade skildringar av det maktspel som alltid utspelar sig i maktens korridorer men sällan når ut i media och till allmänheten.
Men i vissa undantagsfall kan de skrivas av politiker själva, som vill ge sin bild av ett politiska skeende. Ett rykande färskt exempel på det sistnämnda som är hämtat från kiss and tell-litteraturens hemvisst är den republikanska politikern Sarah Palins självbiografi från valkampanjen i fjol, där hon flankerade John McCain som hans vicepresidentkandidat.
Boken – Going Rogue – sålde dagen då den släpptes i nästan osannolika 300.000 exemplar, och hade bara någon vecka senare sålt i 700.000 exemplar. Hennes lanseringsturné liknar alltmer förspelet till en kommande presidentkandidatur, och boken förväntas inbringa motsvarande någonstans mellan 135-170 miljoner kronor i arvode till författaren enligt bedömare.
Ett annat exempel på en mer traditionell kiss and tell-bok som anses vara en av de bästa som skrivits på många år i USA är George Stephanopoulos All too human, som skildrar hans tid som nära rådgivare till Bill Clinton i först presidentvalskampanjen 1992, och sedan under sex i Vita huset.
Den boken ledde till att Stephanopoulos erböjds ett jobb som politisk journalist och kommentator på tv-kanalen ABC, där han snart avancerade till programledarskapet för USA:s näst tyngsta politiska söndagsprogram – This Week. (Bara NBC:s motsvarande program Meet the Press är mer prestigefullt).
I Sverige är det inte alls lika lätt att hitta exempel på bra kiss and tell-litteratur, med några få lysande undantag. Den bästa och mest läsvärda politiska sjävbiografin som nog kan inordnas i genren är Kjell Olof Feldts politiska memoarer Alla dessa dagar.
Tidigare i år släpptes Vänninan – skriven av Eva Franchell, som därefter raskt rekryterades till Aftonbladets ledarredaktion, vilket inte är svårt att förstå för alla och envar som har läst boken. Den handlar om Franchells tid som först nära medarbetare och senare personlig vän till Anna Lindh, och är en detaljrik skildring av livet i maktens korridorer i Rosenbad och Arvfurstens palats (UD) men antagligen också den bästa svenska kiss and tell som någonsin skrivits.
Varför skrivs det då så få svenska böcker i genren? När jag ställde frågan på en e-postlista härförleden gav en politiskt erfaren listmedlem som kan både svensk och amerikansk politik svaret att det nog rimligtvis är så att den svenska marknaden helt enkelt är för liten – böckerna blir i sig aldrig de storsäljare som kan ge avhopparen och författaren en rejäl ekonomisk grundplåt att stå på – vilket är ett incitament som inte får underskattas. Detta eftersom en person som skriver en bra kiss and tell aldrig mer kan förväntas återvända till politiken – lika lite som en reporter som byter sida till politiken kan förväntas återvända till nyhetsjournalistiken efter avslutat värv.
I Stockholm finns det inte heller en särskilt stor alternativ arbetsmarknad för före detta politrucker som till exempel kommentator, krönikör eller anställd på en tankesmedja, vilket är en stor arbetsmarknad i Washington för folk som hoppat av politiken och skrivt en bok om tiden däri.
Och det sistnämnda är synd, får då får vi inte heller se särskilt många begåvade avhoppare i Sverige som lämnar politiken för att de helt enkelt inte tror på den, och som är beredda att ta en kritisk debatt med sina före detta arbetsgivare om sakpolitiken.
I USA däremot är det ett inte helt okänt fenomen. Nu senast för bara någon månad sedan hoppade till exempel den unga begåvade diplomaten och före detta kaptenen i marinkåren – Mattew Hoh – av från amerikanska UD och sin stationering som en av UD:s chefer på plats i Afghanistan. Han hade tidigare varit placerad i Irak och lämnade State Department eftersom han till slut ansåg att det inte fanns en vettig och begriplig exit-strategi ut ur Aghanistan för de amerikanska trupper som stationerats där.
I samband med avhoppet skrev han ett kritiskt fyrsidigt brev till några ambassadörer på UD om USA:s Afghanistanpolitik och brist på exitstrategi. Ett brev som blev mycket uppmärksammat både på UD och i amerikansk media, och som finns omskrivet och publicerat i sin helhet i bland annat Washington Post.
Det är ett brev som politiska beslutfattare i alla länder som har trupp på plats i Afghanistan borde läsa och reflektera över. Det är också ett brev som visar varför politiska avhoppare som fattar pennan behövs, oavsett om de väljer att skriva ett avskedsbrev eller en bok om sin tid i maktens korridorer.
En begåvad avhoppare begripliggör nämligen politiska problem och strukturer, och därmed bidrar också han eller hon ytterst till att fördjupa förståelsen för hur demokratin fungerar i praktiken.
