Bindande, javisst – men hur?
Efter fyra dagars klimatförhandlingar i Köpenhamn står det klart att den vanliga skiljelinjen mellan i- och u-länder i dessa förhandlingar kvarstår, om något tillspetsad. Se makthavares analys av COP15:s första tredjedel.
Redan dag två i förhandlingarna blossade misstron mellan rika och fattiga länder upp, när ett danskt diskussionsunderlag från i höstas läckte till the Guardian. Reaktionerna från u-landsgruppen G77 blev kraftiga. Det var en rad punkter i utkastet som ansågs provokativa, däribland frågan om att ersätta Kyotoavtalet eller göra ett tillägg.
Det kan låta som en detalj, men är i själva verket en milsvid skillnad. Det ena innebär att förhandla fram ett helt nytt avtal, Köpenhamnsavtalet, som ska ha internationellt juridiskt bindande status. Det innebär att länder som inte lyckas nå sina åtaganden lyder under avtalets straffunktion (som i Kyotoavtalet innebär exempelvis minskade utsläppsrätter för nästa period).
Det andra alternativet är att genom ett tillägg till Kyotoavtalet skriva in nya åtaganden om utsläppsminskningar. Tillägget är bindande i förhållande till landets nationella lagstiftning, men lyder inte under någon straffunktion internationellt.
Det är detta Fredrik Reinfelt menar när han säger att innehållet (utsläppsminskningar och finansiering) är viktigare än formen (graden av juridisk bindning). EU:s linje har hela tiden varit att det är önskvärt att få till ett nytt avtal, men mer realistiskt att uppnå ett tillägg.
Här blir det dock knivigt: Ett helt nytt avtal förutsätter att samtliga länder har mandat och vilja att binda sin nationella lagstiftning internationellt. Den viljan och det mandatet finns varken från amerikanskt eller australiensiskt håll. Risken är dessutom stor att utsläppsnivåerna i ett sådant avtal skulle bli så låga att avtalet skulle bli verkningslöst.
Tillägg förutsätter något ännu mer ouppnåeligt – tillit. U-länder, och i synnerhet de mest klimatsårbara, har ingen historisk anledning att lita på omvärldens goda vilja till förbättring.
Det dilemmat blir en lagom munsbit för förhandlarna under helgen. Och den kommer troligen att landa i knäet på de drygt hundra stats- och regeringschefer som anländer till Köpenhamn nästa vecka.
