Det går vilda rykten om att en hemlig fest arrangeras i morgon kväll någonstans i Stockholm, dit man bara hittar om man kontaktats personligen. Enligt våra källor blir det dans och snusk. Gissningsvis inga mingelbilder.
SNS-seminariet: Anders Borgs 497 002 problem
Anders Borg har mer än 497 000 problem med förstagångsväljarna.
Till exempel två SNS-ekonomer.
När SNS konjunkturråd levererar sin årliga rapport brukar till och med Fantomen darra.
Nu är det valår och rapporten hade den brutalt raka undertiteln ”Råd till en finansminister”. Därför var spänningen stark i den expertpackade salen på Grand Hotel på onsdagen.
Medelåldern var cirka 47 och medianyrket toppekonom, så när ungdomsproblemet lyftes av arbetsmarknadsforskarna Thomas Lindh och Dominique Anxo var det en liten skräll.
De samhällsdebattörer som fokuserar ungdomar brukar peka på LAS och bostadsbristen.
Men det gjorde inte Lindh och Anxo. De föreslog massiva utbildningssatsningar för ungdomar i stället -även till priset av ökad statsskuld.
Resursförstärkningar till offentlig sektor behövs också, för att öka volymen jobb och bereda plats till alla högutbildade, menade de.
För redan år 2025 kommer närmare 40 procent av arbetskraften vara högutbildad, bara 11 procent lågutbildad. Vart ska alla dessa ta vägen om inte staten fixar kvalificerade jobb åt dem? resonerar Lindh&Anxo. Något som privat sektor inte antas klara själv.
Anders Borg är inte Fantomen, så han darrade inte alls. Lånefinansiera offentlig expansion? Aldrig!
Han stödde sin motattack med sex stapeldiagram, fyra uppåtgående kurvor och tre tabeller över konjunkturens och arbetsmarknadens återhämtning.
Borgs bottom line: optimismen ökar för att svenskarna känner trygghet med stabila system. Skuldsättning = oförutsägbara skattenivåer och risk för plötsliga nedskärningar i offentlig sektor. Punkt.
- Han reagerade som jag förväntat, sa arbetsmarknadsekonomen Thomas Lindh efteråt.
- Man ska inte räkna utbildning som offentlig konsumtion. Det är offentliga investeringar som kommer att ge avkastning.
Hmmm.
Att binda upp sig för en stor konsumtion av offentliga tjänster i framtiden, för att säkra avkastning på en lånefinansierad utbildningsinvestering idag känns förstås, tja, riskabelt. SNS-publiken tappade mycket riktigt hakorna och moderatorn Pernilla Ström såg ut att inte tro sina öron.
Men som debatt var det värt att lyssna på och hela SNS-rapporten är värd att läsa för alla som intresserar sig för fler framtidsfrågor än klimatet. Någon av de 497 000 förstagångsväljarna kommer med säkerhet plocka upp Lindh&Anxos argument. Lite TV på det, och det blir riktigt jobbigt för Anders Borg.
För det är sant att nästan ingen talar om kraschen mellan förväntningar och verklighet när det finns fler högutbildade än kvalificerade jobb.
På Island blev resultatet förödande. Fiskeinkomsterna omsattes till högskoleutbildning, och de nybakade akademikerna ville inte fiska, surprise surprise. Däremot ville de försörja sig utan att lämna Island och gav sig in i finansbranschen med känt resultat.
Nu har Island en statsskuld på 828 procent av BNP (siffran för Sverige är 40).
Massanställningar i offentlig sektor hade med andra ord varit ett billigt alternativ.
För Island.
För Sverige ligger nog sanningen som vanligt mitt emellan.
En kommentar
Rätt töntigt att hävda att många utbildade ekonomer leder till finanskris. Snarare handlar det ju om hur hela det isländska systemet är uppbyggt där politiker och företagare sitter i knät på varandra, och att överdrivet risktagande uppmuntrades av alla.
Men att låna pengar för att ”investera” i utbildning är korkat. För vem betalar lånen? Jo, de som fått utbildningen. Med andra ord skjuter man kostnaderna framför sig och låter nästa generation ”fixa till det”.
Eller ska de också ta lån för att finansiera sina respektive ungdomsgenerationer? Då kommer nog Sveriges statsskuld att inom några år mer påminna om Islands i förhållande till BNP, och eftersom fisken i Östersjön inte räcker för att alla ska bli fiskare får vi väl bli bönder och skogshuggare.