Politik och politikerbevakning på riktigt

Anne-Marie Pålsson har suttit i riksdagen för moderaterna sedan 2002 men meddelade förra året den moderata valberedningen i Skåne att hon inte ville kandidera till riksdagsvalet 2010. Sedan dess har hon startat ett tvärpolitiskt nätverk för att få en debatt om demokratin och riksdagens roll. Här presenterar hon tankarna bakom detta.

All makt utgår från folket

”All offentlig makt utgår från folket”. Så inleds den svenska grundlagen från 1974 för att några paragrafer längre ner slå fast att: ”Riksdagen är folkets främsta företrädare”.

Det är stolta ord som lägger fast hur demokratin ska gestalta sig i Sverige och här ges riksdagen en central roll. Det är riksdagen som ensamt som stiftar lag, bestämmer vilka skatter som ska tas ut och utser vem som ska leda regeringsarbetet.

Riksdagen har med det blivit bärare av all offentlig makt och det är riksdagen som ska omvandla folkets vilja till praktisk lagstiftning.

Inga domstolar får stoppa riksdagens lagstiftning, ingen andra kammare tillåts fördröja den, inga folkinitiativ får lägga motförslag. Kort sagt, ingenting får hindra folkets vilja, såsom den gestaltade sig på valdagen, från att få full genomslagskraft i den praktiska politiken.

I såväl historiskt som internationellt perspektiv torde den svenska riksdagens starka maktställning vara unik.

Men riksdagen är bara ett skal som tilldelats ett antal befogenheter. Den utför inte dessa av sig självt utan måste fyllas med människor som gör det. Riksdagens förmåga att självständigt genomföra sitt uppdrag, blir därför beroende av den förmåga som dess bärare besitter.

Men vilka är de? Inte förrän i grundlagens tredje kapitel får vi besked om detta. Ty, där finner man följande: ”Riksdagen utses genom fria, hemliga och direkta val. Vid sådant val sker röstning på parti med möjlighet för väljarna att avge särskild personröst.”

Med den formuleringen beseglades riksdagens öde. Istället för att verka som ett självständigt organ, kom riksdagen att bli ett utskott till partierna. De 349 riksdagsledamöterna, som formellt sköter besluten, ges inget eget manöverutrymme. Vi sitter där som företrädare för partierna och inte för folket.

Med den ordningen bryts också den viktiga kopplingen mellan den valde ledamoten och väljarna, för att ersättas av det starka beroendeförhållandet mellan riksdagsledamot och parti som så ofta kritiserats.

Den viktigaste förklaringen till varför riksdagens ledamöter är så svaga när riksdagen är så stark ligger i att vi har val på partier snarare än individer.

Resultatet av den ordningen är att riksdagen fjärrstyrs från partieliterna – i realiteten från partiledarna själva. De är de som har kontrollen över skeendet, det är de som formar besluten ensamma eller tillsammans med de närmaste medarbetarna. Vi ledamöter verkställer bara deras vilja med knapptryckningen.

Denna underordning är nu inte ett resultat av att riksdagens ledamöter i sig är svaga och osjälvständiga utan för att systemet tvingar oss att bete oss på det viset. Partiledarna förfogar över de viktiga maktmedlen – pengarna och utnämningsmakten – och drar sig naturligtvis inte för att använda dem.

Till de politiska partierna anslås i dag nästan 1/2 miljard kronor årligen av skattekollektivets pengar – rakt in i partikassan. Medlemsavgifterna spelar för partierna numera en helt underordnad roll. Det är för de medlen partierna köper kunskap och lojalitet. I dag är de politiskt anställda tjänstemännen i riksdagen fler än de valda ledamöterna.

Och med utnämningsmakten och kontrollen över nomineringsprocessen styr partieliten över vilka som ska belönas med exempelvis valbara platser. Det finns många exempel på vad som händer med de ledamöter som försöker driver en annan linje än den partieliten anbefallt.

Folkets företrädare – riksdagsledamöterna – har blivit blott ett redskap i partielitens händer. Eller om man så vill statister i ett välregisserat skådespel – något vackert att visa upp när makten behöver ett ansikte.

Anne-Marie Pålsson
Riksdagsledamot (m)

Anne-Marie Pålsson är även docent på nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet. Hennes huvudsakliga fördjupningsområde är inom den finansiella ekonomin.