Politik och politikerbevakning på riktigt

Intolerans mot människor som bär religiöst förknippade symboler är inget nytt, och inget som bara drabbar t ex muslimer med huvudduk. Det kan bland annat Ryan John Koch
 vittna om, som innan han fick jobbet som Assistant Public Affairs Officer på amerikanska ambassaden i Stockholm var missionär för mormonerna under flera år. Med sina vita skjortor, slipsar och svarta namnsyltar känns de snabbt igen överallt – och kan på sina håll väcka mycket starka känslor.

Kochs jobb den här dagen var att ansvara för en lunchträff där svenska bloggare och journalister skulle få prata med Farah Pandith, sändebud för Hillary Clinton för att överbrygga klyftorna mellan USA och den muslimska världen – i skuggan av den amerikanska närvaron i Afghanistan och Irak. Med vid tillfället var bland andra Fazeela Selberg Zaib (som bloggat om mötet här), Mark Klamberg (som skrivit här), Dilsa Demirbag Sten samt Makthavare.se:s utsände.

Vid lunchen på vackert belägna Villa Källhagen vid Djurgårdsbrunnskanalen beskrev Ms Pandith sin roll som en ”connector of ideas”; att genom sina resor i Mellanöstern, Europa, USA och Asien möta människor med spännande erfarenheter och tankar, och sätta dem i kontakt med varandra fysiskt och via sociala medier. Därför hade hon varit så angelägen om att ambassaden i Stockholm skulle klämma in ett möte med bloggare under hennes tajt schemalagda besök. Hon talade passionerat om Facebookgenererationen och vilken otrolig möjlighet som öppnat sig genom att människor på nätet helt på egen hand kan definiera sig själva och sin identitet. ”Här är varken jude eller grek, man eller kvinna”, för att citera aposteln Paulus. Själv har Pandith en fansida på Facebook och försöker hinna med att twittra.

Just frågan om identitet diskuterades intensivt runt bordet, och Farah Pandith intygade att detta var ett vanligt tema när hon pratade med muslimer i västländer. Dilsa Demirbag Sten menade att identitetsfrågan även var ett generellt problem i bland annat Sverige, eftersom det enligt henne var så svårt att definiera svenskhet. Hon efterlyste en idébaserad nationell identitet, snarare än grundad på historia och etnicitet.

Fazeela Selberg Zaib, ung kvinnlig muslim med rötter i Sverige, Pakistan och Kanada, kunde berätta om hur hon i kommentarer på sin blogg ofta finner sig trängd mellan dem som tycker att hon är för religiös genom att bära hijab – huvudduk – och de som vill att hon ska ta starkare ställning genom att bli en mer ”radikal” muslim. En av de som kommenterar har själv gjort en resa från uppskattad kulturskribent och debattör till att se det som sin uppgift att ”inifrån ett islamiskt perspektiv kritisera de moderna ideologierna, judendomen, tron på Förintelsen och den västerländska, sekulära kulturen” – Mohamed Omar (citatet är hämtat från hans hemsida). Selberg Zaib talade inlevelsefullt om hur just sådan radikal islamism skymde sikten för det faktum att en övervägande majoritet av världens troende och kulturella muslimer inte alls sympatiserar med sådana tankar.

Runt det långa lunchbordet, där ambassadpersonalen ivrigt dokumenterade samtalet, diskuterades även att Sverige är ett väldigt sekulariserat land där symboler som tolkas som uttryck för stark religiositet väcker undran och i vissa fall misstänksamhet – oavsett om det handlar om huvudduk, kippa eller krucifix. Debatten om religiösa friskolor tyder på att skepsisen inte bara handlade om islam. Dilsa Demirbag Sten invände att Sverige inte var alls så sekulariserat som många svenskar inbillar sig. Som uttalad ateist har hon argumenterat för att de liberala värdena är ett svar på religiösa och totalitära krafters förtryck, samt att kvinnors rättigheter vunnit mark huvudsakligen i takt med att religionen allt mer reducerats till den privata sfären. Mot den bakgrunden såg hon inga problem med att en religiöst neutral stat förbjuder t ex huvudduk på poliser, lärare eller läkare i tjänsten.

Farah Pandith visade stort intresse för allt som avhandlades under lunchen, och mellan tuggorna av sin sallad betonade hon starkt att den amerikanska utsträckta handen till den muslimska världen (illustrerad genom bland annat Barack Obamas tal i Kairo förra året och hans Nouruztal till det iranska folket) var genuint menad och att det var avgörande för Obama-regeringen – genom bland annat Pandiths arbete – att lyckas knyta an till opinionsbildare på gräsrotsnivå. Målet sades vara en dialg för att göra människor ”from all walks of life” medvetna om sina likheter i fråga om drömmar och ambitioner.

Den animerade diskussion som Fazeela Selberg Zaib och Dilsa Demirbag Sten inledde vid lunchbordet och som fortsatte under hela den långa promenaden in till stan tycktes vittna om att Pandith åtminstone fått till stånd en viktig dialog under sitt besök i Stockholm.

* * *

En intervju med Farah Pandith i TV4:s Nyhetsmorgon finns att se här.