Politik och politikerbevakning på riktigt

I veckan har kristdemokraterna lagt fram ett förslag om politikens gränser, som ska behandlas på partiets riksting i början av juli. Utgångspunkten är att allt inte är politik och allt inte ska vara politik. Om detta skriver i dag riksdagsgruppledare Stefan Attefall, som var en av dem som presenterade förslaget.

Politikens gränser

Var går politikens gränser? Det är en fråga som varje politiker borde ställa sig, varje dag. Är politikens uppgift att i detalj styra hur människor ska leva sina liv för att på så sätt minska risken för att människor väljer ”fel”? Eller är politikens primära syfte att underlätta människors vardag och möjlighet att leva sina liv på bästa sätt utifrån sina egna förutsättningar?

Svensk politik har under det senaste decenniet lyckats styra in samhället i en falsk ”nånannanism”. Vi förväntar oss att det alltid finns någon annan som ska lösa problemen åt oss. Ett tankesätt vars konsekvenser gör att vårt eget utrymme att bestämma hur vi vill leva våra liv minskar. Att vårt eget ansvarstagande urholkas.

Om man är av den åsikten att allt är politik finns det ingen fråga som är för liten, eller för stor, för att kunna lösas med politiska beslut. Utan en gräns för politiken, blir varje aspekt av livet ett problem som kan lösas med mer lagstiftning. I många fall menar politiker ofta väl. Men politiker måste bli bättre på att ifrågasätta sin egen välvilja och inse att reformer som kan verka goda på kort sikt kan ha en negativ påverkan på samhället och enskilda i det långa loppet.

Vårt samhälle hålls ihop av personliga relationer av solidaritet och kärlek där vi räcker varandra en hjälpande hand när det behövs, ger en välmenande knuff mot nya utmaningar när det är påkallat och en tröstande kram när världen utanför känns kall och hård. Men om vi med politikens hjälp ersätter den hjälp och stöd som vi tidigare fått av familj och vänner, vem kan vi då skylla den ökande ensamheten och det allt kallare samhället på? Och borde inte staten snarare uppmuntra det personliga ansvarstagandet för oss själva och våra medmänniskor än förta och kväva det, även om det sker i välviljans namn?

Inom alldeles för många områden ser vi idag klåfingriga politiker som vill reglera mer. Men är det verkligen upp till oss politiker att bestämma hur många dagar mamma eller pappa ska vara hemma med sina barn? Självklart är det viktigt att både pappa och mamma är hemma med sina barn när de är små. Men är det verkligen något som kan eller bör lagstiftas om? Jag tycker inte det.

Men politiska ingrepp är viktiga på många områden. Inom vissa områden krävs det till och med mer regleringar. Men även där borde människor kunna erbjudas mycket större frihet inom de givna ramarna. Lagen om valfrihet inom vård och äldreomsorg är bra exempel på detta.

Förutom det faktum att politiker med pekpinnar försöker få människor att leva på ett visst sätt så innebär denna regleringsiver att tid stjäls från andra viktiga frågor. Om politiken alltid ska detaljreglera och ägna sig åt frågor som andra bättre skulle kunna lösa, kommer det aldrig att finnas tillräckligt med tid och energi att ägna åt de problem som vi måste lösa tillsammans till exempel klimatförändringar och fattigdomsbekämpning. Välviljans våta filt gör att politiker ägnar tid åt fel saker och det får konsekvenser. Allt är inte politik och allt ska inte vara politik.

Stefan Attefall
Gruppledare för kristdemokraterna i riksdagen