Politik och politikerbevakning på riktigt

Tankesmedjan FORES höll under tisdagen ideologidag kring liberalism, med en programpunkt om feminism och liberalism.

Seminarium: Utmanar feminismen liberalismen?
Arrangör: FORES
Lokal: En trappa ned, Mellangatan 21
Publik: 70 personer (35 ordinarie sittplatser)
Budskap: Föräldraförsäkringen är knappast en grundläggande negativ eller positiv rättighet, så om den nu skall finnas kan vi lika väl individualisera den.
Citatet: ”Kvinnor är underordnade män. Jag vill vara med och förändra det. Det kan jag skriva under på och det kan Lars Ohly skriva under på och då är vi feminister, men sedan vill vi helt olika saker.” (Jenny Sonesson)

Feminism som ord har varit trendigt i cykler. Den senaste dryga tioårsperioden har det gått från att vara ungt och uppkäftigt, till vänster och höger, till att en statsminister och varje riksdagsparti säger sig anamma begreppet, till att ses som en intellektuell vänsterföreteelse. Det fullsatta seminariet hos FORES ville reda ut hur en modern liberal feminism ser ut och om det finns några direkta motsättningar.

Inledningen gavs av Rikard Eriksson, ekonom på finansdepartementet, med en utläggning kring effekterna från den första pappamånaden, genom jämförelser mellan föräldraledighet för barn födda strax före respektive strax efter det årsskifte då reformen genomfördes. Följderna blev naturligt nog att uttaget bland män ökade. Betydligt färre tog ut 0 dagar. Däremot skedde också en markant minskning av gruppen män som tog ut mer än de angivna 30 dagarna. Pappamånaden blev normbildande åt två håll.

I övrigt kunde man också se att omkring hälften av det ökade uttaget skedde efter barnens tvåårsdag och att en stor del också skedde kring större ledigheter. En stor del av pappaledigheten användes alltså som ”mer tid med barnen” snarare än ”mer tid för mamma på jobbet”. Skillnaderna i uttag av föräldraförsäkringen har till synes inte heller påverkat det totala antalet arbetade timmar bland kvinnor, som legat stilla på ca 42 % sedan 1993, efter att dessförinnan ha ökat. Erikssons genomgång påpekade också att de största löneskillnaderna ligger bland de högsta inkomsterna.

Efter denna inledning vidtog en mer ideologisk debatt. Jenny Sonesson från Liberala Kvinnor (folkpartiets kvinnoförbund) betonade vikten av att ibland gå före och påpekade att Expressens ledarsida kallade folkpartiet ”farligt” när pappamånaden först föreslogs 1991. Johanna Nylander, liberal debattör och bloggare, ville i första hand bli av med de långa perioder då kvinnor är helt utanför arbetsmarknaden på grund av föräldraledighet. En föräldraförsäkring som lättare kunde överlåtas till säg farfar/morfar, eller användas till en au pair, skulle ge större möjligheter för kvinnor att vara lediga på deltid. Sonesson invände dock att det inte bara handlar om att minska kvinnornas uttag, utan även att varje barn ska ha rätt till kontakt med sin pappa.

Marie Wickberg, centerpartiet, talade om hur förväntan att unga kvinnor inom kort skulle kunna bli mammor och underförstått borta från jobbet direkt påverkade och var synlig i hennes vardag. Hela panelen var enig om att större delen av ojämlikheten i heterosexuella parförhållanden ofta uppkommer i och med barnen, bland annat med hänvisning till Det kallas kärlek av Carin Holmberg.

Alexander Bard, den sista personen i panelen, talade om att det visserligen från en rent liberal utgångspunkt var svårt att försvara någon föräldraförsäkring alls, men att man som pragmatist gärna kan subventionera barnafödande och då ha synpunkter på hur subventionen fördelades. Han var däremot klart skeptisk till de direkta effekterna på arbetsmarknaden, utan ville i första hand se det som en frihetsreform för män att lättare argumentera mot både partner och arbetsgivare, och ett sätt att förändra nästa generations värderingar och könsroller.

Samtliga debattörer var alltså för en ökad indvidualisering, även Jenny Sonesson som noterade att Alliansens linje om jämställdhetsbonus inte tycks ha haft någon effekt än och kanske inte kommer att ha det, eftersom det redan är höginkomsttagarna bland männen som tar ut flest dagar.

Tid ägnades också åt att diskutera de möjligheter som faktiskt finns på arbetsmarknaden i dag och hur man ska förhålla sig till kvinnors stora beroende av staten och det offentliga, både genom transfereringar och som arbetstagare. En ökad satsning på entreprenörskap och många utförare inom det offentliga sågs som en väg till större självständighet, samtidigt som genuspedagogik i utbildningssystemet kan påverka senare generationers val. Börsstyrelsekvotering behandlades som hastigast, men panelen var i stort sett enig om att det snarare döljer problemet på mellanchefsnivå. Alexander Bard raljerade även över det mycket lilla antal kvinnor som i Norge nu på kort tid fått en imponerande portfölj med poster.

Att feminismen i praktiken inte är en självklarhet i liberala och borgerliga kretsar blev tydligare i den efterföljande frågestunden, med ifrågasättanden av varför staten alls skulle ägna sig åt familjepolitik och i vilken mån diskriminering på arbetsmarknaden fortfarande pågår.