”Islamhataren” Robert Spencer hos SD

Sverigedemokraterna försöker profilera sig som politisk motkraft till en påstådd islamisk utbredning i landet. Till Almedalen har man därför i år – till sitt första seminarium under en politikervecka någonsin – bjudit in den amerikanske skriftställaren Robert Spencer, känd för sin skarpa kritik av islam.

Seminarium: Robert Spencer om ”sin syn på islam och den pågående islamiseringsprocessen i Västvärlden.”
Plats: Best Western Strand Hotel, Teatern
Arrangör: SD, Kent Ekeroth

Föreläsare: [[Robert Spencer]], amerikansk skriftställare och debattör med ett flertal islamkritiska böcker bakom sig, som också driver Jihadwatch, en blogg specialiserad på negativa aspekter av islam. Spencer är inte islamolog, men har religionshistorisk akademisk examen.

Publik: Nära fullsatt, mest med egna partianhängare. Bland övriga sågs Sveriges Radios reporter [[Pontus Mattsson]], som skrivit en bok om SD, [[Mariam Osman Sherifay]], socialdemokratisk politiker och själv muslim, samt två reportrar för antirasistiska tidningen Expo, för att bara nämna några.

SD:s internationelle sekreterare [[Kent Ekeroth]] föredrog en kort introduktion, som mest fokuserade på att marknadsföra det egna partiet som det enda, menar man, som kritiserar islam.

Robert Spencer inledde sitt föredrag med att problematisera Aftonbladets artikel från samma morgon, som kallade Spencer Islamhatare. Frågan om hat och kärlek, sade Spencer, handlar om huruvida man älskar den civilisation som skänkt mänskligheten fri- och rättigheter som yttrandefrihet och kvinnofrigörelse. Är det någon som älskar hedersmord, stening eller andra människorättsbrott som begås i vissa islamiskt dominerade stater, frågade han retoriskt. Älskar någon dåden 11 september 2001?

Spencer gick därefter vidare till sin huvudtes. Med avstamp i de terrorhandlingar som setts det senaste decenniet argumenterar Spencer för att det inte går att säga att terroristerna har missförstått islam. Tvärtom, menar Spencer, är terroristerna väl pålästa i sin islamiska doktrin. Och att övriga muslimer tar för lättvindigt på företeelsen – vilket Spencer menar är en föjd av religionen.

Spencer menar att islam, till skillnad från andra religioner, också är ett hela livet allomfattande politiskt system. Detta system är inte ett jämlikhets- eller demokratiprojekt. Enligt Spencer är islam en lära som underordnar icke troende, och berövar kvinnor inflytande. Våldsutövningen, som terrorn är ett exempel på, är en del i detta politiska projekt att tvinga omvärlden till underkastelse.

Det demokratiska underskottet i stora delar av arabvärlden och andra muslimskt dominerade stater är, menar han, en direkt följd av religionen.

För att understryka sitt argument drog Spencer fram ett vanligt exemplar av Koranen, med kommentarer av en rättslärd som grundat Pakistans största islamistiska rörelse, och läste högt olika passager som hänvisade till islamsk överhöghet.

Spencer sade sig tro på FN:s deklaration av mänskliga rättigheter, vilken han påpekade inte har skrivits under av en rad muslimskt dominerade länder, som i stället skrev en egen Kairodeklaration om mänskliga rättigheter i islam.

Terrorism är nu inte det enda sättet med vilket man vill framtvinga ett herravälde, menade Spencer. Han påstod att den kritik som han själv och andra möter, liksom Sverigedemokraterna (som han under passagen vände sig till), är en annan del av kampen för att skapa islamisk överhöghet.

– Jag vägrar att vara tyst. Och jag hoppas att ni gör likadant, sade Spencer.

Spencer framförde också argumentet att islam är svårt att reformera, givet att Koranen anses vara okränkbar och Muhammeds liv ett föredöme som alla muslimer ska följa. Om Koranen förespråkar stympning som straff för stöld, är det svårt att ändra, menade han, och exemplifierade med den så kallat moderate muslimen Tariq Ramadan som ska ha föreslagit ett ”moratorium för stening”, snarare än att ha förkastat företeelsen som sådan. Inte ens en erkänd moderat, kan helt ta avstånd från vad Koranen föreskriver, ansåg Spencer.

Men läget är ändå inte helt hopplöst, menade Spencer. Han anser att det råder en marknadsplats av idéer och att muslimer kan ta ta till sig upplysning, demokrati och friheter som andra. Men, menade han, det krävs en väckelse i västvärlden. Det är dags, menade han, att stå upp för västerländska värderingar och bjuda in muslimer till dem. Någon genomgripande islamisk reformation förutspådde han dock inte.

Till frågestunden kuppade en aktivist från motståndarlägret genom att överlämna en ask Islamofobil – antidiskrimineringsbyråernas kampanjredskap mot hets mot muslimer – varefter aktivisten lämnade rummet. Någon meningsfull kritisk debatt om Spencers budskap uppstod således inte.

Frågestunden behandlade i övrigt hur Spencer såg på skillnaden mellan Koranen och Bibeln som rättesnöre i livet (Koranen efterlevs bokstavstroget oftare, svarade han), om huruvida Spencer anser att det finns en given nivå där muslimsk invandring blir ett demokratiskt problem (nej, men titta på Libanon, varnade Spencer) eller om det synbart försonande Ammanbudskapet, som enade många av världens muslimska religiösa skolor i ett fördömande av terrorism, är en front för ett mer fördolt syfte.

Några kritiska frågor förekom egentligen inte. Makthavares utsände, undertecknad, fick sig dock en mildare verbal avhyvling av föredragshållaren, efter frågan om hur Spencer ser på var man ska dra gränsen för vilka man lånar sitt namn till, och om hur Spencer ser på den kritik som finns om ensidighet, och om att han har fått en möjligen tvivelaktig beundrarskara. Det var visst fel fråga. Svaret, bortsett oförskämdheterna, kokade ner till att Spencer bara kan ansvara för sitt eget budskap, och att han utmanar alla att påtala bigotteri, föraktfullhet eller rasism i hans skrifter.