Rödgröna partier i förändring
Förutsättningarna för svensk politik har förändrats ganska dramatiskt på kort tid, och partierna förändras för att möta den förändrade verkligheten.
Seminarium: Partier i förändring. Ideologiska och strategiska förändringar inom de rödgröna partierna?
Arrangör: Veritas och Statsvetenskaplig tidskrift
Plats: Clarion Hotel Wisby
Publik: Ungefär 60 personer.
Moderator: Peter Esaiasson
Budskap: Förutsättningarna för svensk politik har förändrats ganska dramatiskt på kort tid, och partierna förändras för att möta den förändrade verkligheten.
Citatet: ”Det är nästan som att man smusslar undan Fagersta, det kan inte vara riktig vänster.” Jörgen Hermansson, om vänsterpartiets reaktioner på valframgångarna i Fagersta 1998, 2002 och 2006.
”Det här är en helt galen mandatperiod, den liknar ingenting annat,” inledde moderatorn, professor Peter Esaiasson seminariet om ideologiska och strategiska förändringar i det rödgröna blocket. De siffror Synovate presenterade tidigare i veckan, om väljarnas uppfattning om partierna, bekräftar detta och för de tre rödgröna partierna innebär valet i sig stora förändringar. Socialdemokraterna går för första gången till val som ledande parti i en koalition, och de båda andra rödgröna partierna går för första gången till val med ett löfte om att sitta i regeringen vid en eventuell valseger.
Den här förändringen var huvudfokus när Stig-Björn Ljunggren och Peter Santesson presenterade miljöpartiet respektive socialdemokraterna. Enligt Ljunggren har miljöpartiet, på ganska kort tid, gått från att vara ett alternativ parti som, av andra, ansetts vara ganska kaotiska och märkliga till att fortfarande vara ett alternativparti, men som även av andra anses vara regeringsdugliga. Att socialdemokraterna nu går fram med en koalition snarare än som eget parti, menade Santesson snarare beror på förändrade omständigheter, bland annat genom förändringar i folkpartiet och centerpartiet, än att partiet självt i grunden förändrat sitt strategiska tänkande. Lars Stjernkvist, tidigare partisekreterare, höll med, men menade att man inte ska förringa det som nuvarande partiledning gjort.
Hans förklaring var att socialdemokraternas kompisskara minskat. ”Vi har två, och det är jag väldigt glad för,” sa han med en tydlig nick till miljöpartiet och vänsterpartiet.
Jörgen Hermansson hade ett tydligare ideologiskt anslag i sin föredragning. Han menade att partiet i mångt och mycket påminner om det parti det var vid grundandet 1917, bestående av ett gäng intellektuella individualister. Det innebär också att han menar att kommunismen är död och begraven inom partiet. Men samtidigt har Lars Ohly förmodligen ett bättre grepp över partiet än någon partiledare haft, sen Sven Linderot som var partiordförande under den hårdast kommunistiska perioden.
Förutsättningarna för svensk politik har förändrats på ett väldigt dramatiskt sätt. De socialdemokratiska minoritetsregeringar som mer eller mindre varit norm tidigare är det inte. ”Det normala är inte att vi är så stora att vi kan regera,” konstaterade Lars Stjernkvist avslutningsvis.
