Ett tidsdokument över ett vilset parti (Mona Sahlin: Möjligheternas land)

Det finns många förklaringar till hur socialdemokratin kunnat dominera svensk politik under decennier. En är att partiet helt enkelt har haft väldigt dugligt folk i toppen. Det blir tydligt när de greppar pennan. Socialdemokratiska politiker har många gånger presterat politiska memoarer och tankeböcker med högt läsvärde.

Recension

[[Mona Sahlin]]
Möjligheternas land – Min vision for Sverige
Norstedts, 2010

Hos [[Ingvar Carlsson|Ingvar Carlssons]], [[Göran Persson|Göran Perssons]] eller [[Pär Nuder|Pär Nuders]] memoarer slås man av tankeskärpan, som är påtaglig även för den läsare som befinner sig ett gott stycke in på den andra sidan blockgränsen. Var man än själv står politiskt, är det en njutning att läsa politiska betraktelser från folk som är riktigt duktiga på sina jobb. Tankeredan finns där, en övergripande ekonomisk analys, strategiska resonemang och politisk förslagenhet. Den samhällsintresserade kan lära sig något om svensk politik och ekonomi genom att läsa en Carlsson eller en Persson – böcker som fångar in politikens väsentligheter.

Det här är inte en sådan bok. Inte på något plan eller i något enda avseende. Mona Sahlins nya tankeskrift, Möjligheternas land, som har sålts/delats ut under Almedalsveckan, är på sin höjd en bok som inbjuder till korta stunder av högläsning, på det sätt man inte kan låta bli att delge frukostsällskapet horrörerna från morgontidningens insändarsidor.

Möjligheternas land är inte så mycket en idéskrift som en nästan trehundra sidor lång jobbansökan. Det är ingen blygsam dam som beskriver sina oanade statsmannakvalitéer. Jag inser att jag följt svensk inrikespolitik alltför ouppmärksamt, eftersom jag missat den statskonstens gigant som visar sig ha bott i Sahlin under alla dessa år. Det är mot hennes axlar statsministrar lutat sig när de inte själva kunnat bemästra situationen.

”Många gånger har jag suttit i enskilda samtal med socialdemokratiska statsministrar som bett mig hantera besvärliga frågor i opinionen. ’Det där vill jag att du tar’, har de sagt, ofta med rynkad panna över det omöjliga uppdraget. När jag blev vice statsminister 1994–1995 ville Ingvar Carlsson ha mig till hands för avlastning i politiska frågor där mediedebatt blossade upp. ’Du backar upp’, som han sa, trött på alla politiker som genom åren vek sig när det började blåsa.” (s. 147)

De tillbakablickande delarna av boken har snarare karaktären av CV än politisk historia. Centerpartiet är fullständigt bortretuscherat från beskrivningen av budgetsaneringen under 1990-talet. Istället får vi veta att det var tufft och jobbigt, och får en långrandig men detaljlös försäkran om hur mycket klokskap Sahlin har samlat på sig genom att ha varit det absoluta navet i svensk inrikes- och utrikespolitik under tjugo års tid. För den som tvivlar finns bildbevisen: Mona på presskonferens. Mona i ett JAS-plan. Mona bredvid David Miliband. Mona skakar hand med Mahmoud Abbas. Tänk vad hon har varit med om.

”Sammantaget har jag mellan 1990 och 2006 ansvarat för över femton politikområden; arbetsmarknadsfrågorna, EU:s utsläppshandel … rymdfrågor, gruv- och mineraldriften … mänskliga rättigheter och nationella minoriteter. Denna bredd av politisk erfarenhet spelade in när en enig socialdemokratisk valberedning tillfrågade mig om att bli ny partiordförande. Jag kan vara trygg i mina erfarenheter. Jag känner att jag behärskar ett brett fält av sakfrågor.” (s. 153–54)

Vi kan utgå ifrån att hon därtill är en glad och öppen tjej som gillar att träffa människor.

I de delar boken behandlar politik och inte bara Mona, övergår den från att vara lustig till att bli provocerande ytlig. Bokens slutsatser levereras i korthuggna slagordsfraser av den sort som sätts i fetstil i Dagens Nyheters debattartiklar – hybrider av vaga meningslösheter om att ”ta debatter” och ”vägra acceptera orättvisor” förenade med sifferexercis om hur den ena eller andra miljardsatsningen ska upplösa vårdköer och fylla skafferierna i landets alla hungrande gårdar.

Sahlin visar sig ligga bakom Rehnberg-avtalets och Industriavtalets tillblivelse, de är ”viktiga” men man får inte veta varför (s. 72–73). Partiet tar ”viktiga kliv” och ”vässar” småföretagspolitiken (s. 62). Det pågår för övrigt ett evigt vässande på dessa boksidor. Men hur, varför och på vilket sätt, inget svar. Man får veta att hon har lärt sig mycket av Estoniafrågan, men inte ett ord slösas på att berätta vad (s. 151).

Bitvis blir ytligheten självmotsägande. Valet 2006 förlorades därför att partiet missade att argumentera för den starka jobbpolitik de hade. (Stark på vilket sätt? Ingen aning.) Men efter valförlusten började de vips ”titta självkritiskt på vår politik. Särskilt jobbpolitiken” (s. 34–35). Varför? Hur brast den? Vad var slutsatserna? Inte den blekaste.

Bitvis är plattheten bara långsam och sövande. Såhär kan det exempelvis låta:

”Vissa utvecklingsländer utvecklas mycket snabbt med hjälp av globaliseringen, medan andra marginaliseras. Därför måste det traditionella biståndet bidra till att minska marginalisering samtidigt som offensiva insatser krävs på områden som handel, tillväxt och miljöhänsyn. Det krävs en förnyad och vassare politik, och en kombination av nationella och globala politiska beslut. Kampen för hälsovård och utbildning, arbete för fred och mänskliga rättigheter, en politik för jämställdhet och ekonomisk frihet måste vara dess hörnstenar” (s. 109).

Första meningen är ett intressant påstående. Finns den skillnaden, och vad menar hon att den beror på? Ingen analys. Vad kan man göra åt den? Inget svar, mer än att hon ska fixa den. Och glöm inte bort att det är viktigt att kämpa för fred och mänskliga rättigheter. Område efter område får sin lösning med Sahlins säkra blick. Palestinakonflikten tar hon sig an genom att kräva att våldet upphör och att verkliga fredssamtal kommer igång. Svårt? Nåja. ”Tänk om Nelson Mandela hade gett upp i sin cell?” (s. 130) Tack för den intellektuella efterrätten.

En fråga man ställer sig inför en bok som denna är hur nära hon samarbetat med den spökskrivare som rimligen författat själva texten. Ett förbryllande drag är hur illa skriven boken är. Ett pärlband av språkliga upprepningar, tematiska omtagningar och politiska klichéer om att stå upp, inte vika en tum och ta debatter, ringlar sig fram genom boksidorna. Ibland blir överskottsformuleringarna komiska. Hon försäkrar att hon har ”möten med människor”, vilket möjligen skulle kunna lugna Eskil Erlandsson (s. 27). Jag ser framför mig hur Sahlin har legat på schäslongen och talat in boken på diktafon.

I opinionsundersökningarna ligger nu socialdemokraterna under moderaterna. Det är ett mycket vilset parti som nu kan gå mot en valförlust av samma existentiella omfattning som drabbade moderaterna 2002. Vad vill egentligen den svenska socialdemokratin i dag? Hur ser deras samhällsanalys ut? Finns det någon som kan svara? I den meningen är Sahlins bok faktiskt ett värdefullt tidsdokument.

Kommentera