Förvånande mycket internt i Almedalen

En reflektion jag gör så här sista dagen på en mycket intensiv men fantastiskt rolig Almedalsvecka är att många människor inte tillvaratog möjligheterna att mingla mer.

Jag slås av att grupper med arbetskamrater, som visserligen befinner sig på rätt barer på kvällarna, ändå till övervägande del umgicks internt med sina kollegor. Jag förvånas över beslutsfattare som enbart minglade med de egna och konsekvent besökte seminarier för att stötta de egna vännerna snarare än att faktiskt ta till sig något nytt.

Jag undrar om Almedalsveckan för många mer handlar om att bekräfta sina egna gäng snarare än att vidga sina vyer och bekantskapskretsar?

Jag menar inte att det inte minglas i Almedalen. Självklart minglas det och det finns många exempel på personer som knyter nya kontakter och underhåller befintliga på ett alldeles lysande sätt. Men vad jag saknar är lite mer spontanitet och större öppenhet för att möta nya människor. I stället ägnar alldeles för många människor för mycket tid åt att umgås med dem de träffar jämt.

Om man ser värdet med att röra sig mellan olika grupper och sammanhang framstår det som ganska obegripligt att människor inte bättre tar vara på möjligheterna till umgänge. Kontaktknytande handlar inte enbart om avtalade möten mellan beslutsfattare och opinionsbildare, det handlar om att vara öppen, nyfiken och inkluderande – hela tiden. Det handlar om att medvetet och strategiskt sammankoppla delar av sitt nätverk med varandra och att spontant våga ändra sina planer när spännande chanser dyker upp.

Det känns säkert tryggt att mingla med den egna bekantskapskretsen men risken att man missar ny kunskapsinhämtning och inspiration är stor när man aldrig lämnar den egna trygga miljön. Personalfesten kan man ha hemma, i Almedalen är de externa mötena viktigare.

Kommentera