Äldre hbt-personer och likabehandlingens baksida
”Det värsta förtrycket är det fullständiga osynliggörandet,” sa Beatrice Nordebrink, biståndshandläggare i Lidingö kommun. Frågan om äldre hbt-personer finns inte på dagordningen för kommuner och socialtjänst, vilket får konsekvenser för hur de bemöts.
Seminarium: Partier i förändring. Ideologiska och strategiska förändringar inom de rödgröna partierna?
Arrangör: Akademikerförbundet SSR
Plats: Pride House, Bandlerrummet
Publik: Knappt 40 personer.
Moderator: Linda Syrén
Budskap: Frågan om äldre hbt-personer finns inte på dagordningen för kommuner och socialtjänst, vilket får konsekvenser för hur de bemöts i äldreomsorgen.
Citatet: ”Elak som jag är tänkte jag att det är ett visst parti som tagit tagit patent på de äldre och de är inte så intresserade av de här frågorna.” Anna Mohr, pensionär med lång erfarenhet från arbete inom RFSL.
2004 skrev Socialstyrelsen en rapport om äldre hbt-personers situation inom äldreomrosgen, som visade att det finns stor okunskap och en väldigt bristande medvetenhet om frågorna i kommunerna. Frågan fanns helt enkelt inte på kommunernas agenda och socialtjänsten var inte medveten om frågan över huvud taget. Per Svante Landenius från Socialstyrelsen menade att detta naturligtvis får konsekvenser för hur äldre hbt-personer bemöts.
Beatrice Nordebrink, som arbetar som biståndshandläggare på Lidingö kommun, exemplifierade hur detta bland annat tar sig uttryck i att äldre par konsekvent beskrivs som ”makepar” eller ”makar” i dokument och blanketter från kommunerna. Anna Mohr, pensionär med lång erfarenhet från arbete inom RFSL, förklarar detta med att det finns många förutfattade meningar om äldre inte minst kopplat till parrelationer och sexliv. Men även att det finns en uppfattning om att sexuell läggning inte handlar om sociala relationer, utan bara är en fråga om sexualitet. När då äldre uppfattas som avsexualiserade blir konsekvensen att människor helt missar att det finns äldre människor som inte är heterosexuella.
Mohr ville även framhäva att Sverige kommit väldigt långt i arbetet med hbt-personers ställning, men att det är viktigt att ha i åtanke att detta dels är något nytt och dels att det fortfarande ser väldigt annorlunda, och oftast sämre, i andra länder. När äldre människor kommer i kontakt med äldreomsorgen bär de med sig en ryggsäck från år av kriminalisering, sjukdomsförklaring och att inte ha juridiskt kunnat leva i relationer som gett samma skydd som för par som lever i heterosexuella relationer. Att Sverige kommit långt kan bli ett hinder i arbetet med att få denna fråga på dagordningen.
”Vi behandlar alla lika, är en livsfarlig inställning,” sa Mohr och menade att den inställningen leder till att alla behandlas i enlighet med majoritetens intressen och behov. Lindenius berättade att han, i arbetet med Socialstyrelsens rapport, hade pratat med personal inom socialtjänsten som blivit förvånade över de här frågeställningarna. Deras inställning var att de behandlade alla lika, och att det var så det skulle vara.
Alla, inklusive de frågeställare från publiken som hann komma till tals, var överens om att det är ett stort problem med hur äldre hbt-personer bemöts. En person i publiken beskrev hur en bekant, 92-årig homosexuell, hade tagit livet av sig till följd av hur han blivit bemött. Socialstyrelsen hade i sin rapport lagt fram ett antal åtgärdsförslag för att kunna komma till bukt med problemet, men alla var överens om att väldigt lite hänt på de sex år som gått sedan rapporten släpptes. Massiva utbildningsinsatser, tid för samtal och reflektion samt satsningar på personalen inom äldreomsorgen för att öka deras förståelse för frågeställningen var förslag som kom upp under seminariet.
