[UPPDATERAD] När den vilda jakten på en ny partiledare efter [[Mona Sahlin]] inletts inom socialdemokratin är förstås önskelistan över vilka kvaliteter denna person ska ha både lång och diger. Mycket talar för att man kommer att tvingas kompromissa och prioritera vissa egenskaper som viktigare än andra. Det finns dock en lösning som kan maximera mängden positiva attribut i s-toppen: delat ledarskap.
Statsvetaren och s-debattören [[Ulf Bjereld]] är en av de som föreslagit detta. Men sannolikheten för att socialdemokraterna skulle ta efter miljöpartiets modell med två språkrör får betraktas som extremt liten. Systemet passar inte den socialdemokratiska organisationen. Det skulle dessutom innebära problem i den händelse partiet återigen skulle göra anspråk på statsministerposten; vilket av språkrören skulle då axla den rollen?
Det finns dock andra sätt som ansvaret för att leda det socialdemokratiska partiet skulle kunna delas på flera personer, som då sammantaget kan ha den önskade erfarenheten, ungdomen, förankringen i partiet, valvinnarpotentialen, riksdagsmandatet, goda relationerna med fackföreningsrörelsen – och allt annat som anses önskvärt av en ny s-ledare.
En variant skulle kunna vara att på kongressen i vår inte bara välja en ny ordförande utan också en ny partisekreterare. Det skulle öppna för en lösning modell 1+1 mellan traditionalister/förnyare i partiet, alltså enligt det vi sett i SSU ett flertal gånger. När högerkandidaten [[Mikael Damberg]] 1999 vann ytterst knappt över vänsterditon [[Luciano Astudillo]], fick de besegrade tillsätta [[Lena Hallengren]] som förbundssekreterare. [[Jan Nygren]] flankerades exempelvis av [[Bo Bernhardsson]], [[Anna Lindh]] av [[Leif Linde]], [[Karl-Petter Thorwaldsson]] av [[Lars Ericson]], samt [[Niklas Nordström]] av förbundets hittills ende vice ordförande [[Anders Ygeman]]. Och när [[Anna Sjödin]] valdes till ordförande 2005 blev [[Mattias Vepsä]] förbundets vänsteralibi, en uppgift han behöll när [[Jytte Guteland]] 2007 tog över ordförandeposten.
En socialdemokratisk partisekreterare har redan traditionellt en stark roll, såväl organisatoriskt som politiskt. Det är egentligen inte fel att beskriva det som att partisekreteraren är en ”administrativ partiordförande” vid sidan av partiordföranden som då kan kallas för ”politisk partiordförande”. I det läge som partiet nu befinner sig kan denne också komma att komplettera ordföranden genom sin politiska lutning samt i fråga om geografisk och erfarenhetsmässig bakgrund. Vad som talar mot en sådan lösning är att det lätt skulle kunna uppfattas som att partiet tar över gamla sunkiga fraktionsstrider från SSU, vilka tidvis helt förlamat förbundets arbete, påpekar en inflytelserik socialdemokrat med känsla för partiets organisation för Makthavare.se. Även om de politiska maktkamperna ibland varit hårda i partiet, har de hittills aldrig kommit i närheten av de sönderslitande striderna i SSU som varit direkt skadliga för ungdomsförbundets styrka, verksamhet och organisation.
Men sammanvägt talar det mesta för att det också kommer väljas en ny partisekreterare på partikongressen, inte minst mot bakgrund av att [[Ibrahim Baylan]] personligen ansvarade för att bygga upp och leda den kampanjorganisation som levererade det historiskt sett rekordlåga valresultatet för (s). Än så länge har kritiken mot den organisatoriskt svaga ledningen av partiet kanaliserats genom den internt mäktiga gruppen av distriktsombudsmän kallad 26-manna, och riktats mot Sahlins stabschef [[Stefan Stern]], som samtidigt har titeln biträdande partisekreterare. Enligt vad Makthavare.se erfar ställde 26-manna ett ultimatum till Sahlin dagarna innan hon annonserade sin avgång. Kravet var att hon ovillkorligen och omedelbart skulle sparka Stern. Sahlin ska i sin tur ha vägrat att ge efter för kravet och i stället ha replikerat att hon och ingen annan utser hennes närmaste medarbetare. Men när nu Stern är borta i och med Sahlins avgång förväntas kritiken riktas ett steg uppåt i organisationen. bedömer flera av Makthavare.se:s källor.
Man kan också tänka sig att partiet gör avkall på det mer eller mindre uttalade kravet om att den man väljer till ordförande ska ha en riksdagsplats, och ger riksdagsgruppledaren en tydligare roll att företräda socialdemokratin i parlamentariska sammanhang. Detta har fungerat framgångsrikt för andra partier tidigare. Minns att [[Maud Olofsson]] inte satt i riksdagen när hon valdes till ordförande för centerpartiet i mars 2001. Det dröjde fram till valet 2002, då (c) gick framåt, innan hon fick det mandatet. Innan dess hann hon inleda en förnyelse av centerpartiet. Personer som talat sig varma för denna lösning påpekar att det förvisso sker ett viktigt dagligt arbete i riksdagen, men att den nyvalde partiledaren framförallt måste fokusera på att ompröva och modernisera partiets politik och organisation. Och det är ett arbete som sker i samarbete med partiorganisationerna och de aktiva medlemmarna runtom i landet, inte primärt i riksdagsgruppen.
Om lösningen blir någon form av delat ledarskap, med en delvis förstärkt gruppledarroll i riksdagen, kommer antagligen inte uppdelningen av poster ske primärt mellan höger- och vänsterfalangen i partiet. I stället handlar det i första hand om att sy ihop en geografiskt acceptabel lösning, där Ibrahim Baylan från Västerbotten är en person som kommer från ett av de sju skogslänen. Han har tidigare setts som en högersosse men står i dag fast förankrad i partiets mittfåra. Om han ska offras bedöms skogslänen kräva rejäl kompensation för detta. Däremot är den lösningen som Dagens Nyheter skisserade på nyhetsplats i tisdagens tidning utesluten av politiska skäl. Tidningen spekulerar i att det håller på att sys ihop en ”makttriangel” bestående av skogslänen samt de båda Stockholmsdistrikten och det stora och mäktiga Skånedistriktet. En sådan lösning finns inte ens på kartan, uppger personer som Makthavare.se talat med. Anledningen är inte enbart de historiska och ideologiskt täta band som finns mellan det nästa största partidistriktet i Stockholms län och det största av de sju skogslänen – Norrbottensdistriktet – utan också beroende på att de som för närvarande är försteombudsmän i länet respektive Norrbotten är lika tätt samkörda som Humle och Dumle, eller Holmes och Watson, för att dra en parallell. Att dessa båda traditionellt sett starka högerdistrikt skulle splittras och på varsitt håll, eller tillsammans, göra upp med traditionalisterna bland de andra skogslänen tillsammans med den hårda konservativa vänsterkärnan i Stockholms stad och Skåne, är uteslutet.
Flera av de namn som nu förekommer i spekulationerna kring ny s-ledare saknar i dag riksdagsplats: [[Margot Wallström]], [[Thomas Bodström]], [[Ulrica Messing]], [[Stefan Löfven]], [[Ilija Batljan]] och [[Anders Lago]], för att bara nämna några. Ett tidigare icke nämnt namn som plötsligt seglat upp ordentligt i de interna diskussionerna är ovan nämnde Karl-Petter Thorwaldsson, ABF:s förbundsordförande och tidigare SSU-ordförande 1990-1995 innan efterträdaren Niklas Nordström tog över. Natten mellan tisdag och onsdag denna vecka har det till och med startats en inofficiell kampanjgrupp på Facebook kallad ”Kålle är vår kandidat”. Niklas Nordströms namn förekommer också i diskussionerna. Just Nordström och nuvarande SSU-ordföranden Jytte Guteland anses ha gjort mycket bra ifrån sig i de offentliga kommentarer och intervjuer som de båda gett oberoende av varandra efter att Sahlin meddelade sin avgång, påpekar flera välförankrade socialdemokrater som Makthavare.se diskuterat läget med.
Det var för övrigt under ”Kålles” tid som SSU-bas som ordet egenmakt lanserades. Ett begrepp som på den tiden kom vitalisera den interna idédebatten inom både SSU och partiet.
Genom att ge antingen dagens gruppledare Sven-Erik Österberg – eller en ersättare för honom plockad från den befintliga riksdagsgruppen – en starkare roll som talesperson för socialdemokraterna i riksdagen, kan en ny ordförande fokusera på förnyelsearbetet och uppladdningen inför valrörelsen. Tillsammans med en nyvald partisekreterare kan också de båda falangerna av traditionalister och förnyare i partiet hitta en på samma gång organisatorisk och politisk lösning som båda sidor kan acceptera och leva med. Om valberedningen som har att hantera det känsliga läge som nu råder också ges ett partisekreterarkort att spela ut anses det underlätta arbetet att åstadkomma en sådan kompromisslösning.
Frågan är bara om det socialdemokratiska partiet är moget för en sådan lösning.
* * *
OBS: Uppmärksamma läsare har påmint oss om att Lena Hallengren inte var vänsterns kandidat till förbundssekreterare. Vid SSU-kongressen 1999 vann Stockholms läns kandidat Mikael Damberg ordförandestriden med knappast möjliga marginal (126 röster mot 124) över Luciano Astudillo, vilket fick den senares besvikna anhängare att tåga ut ur kongressalen. Till följd av det gjordes ingen traditionell uppgörelse mellan de stridande falangerna, utan samma majoritet som röstade fram Damberg utsåg också Hallengren till förbundssekreterare.
Det saknas dock inte exempel på när sådana uppgörelser gjorts i SSU:s historia. Några av dessa har vi nu redogjort för.
Uppdatering 2: Efter att ovanstående artikel publicerats har Makthavare.se kontaktats av en trovärdig källa som hävdar att uppgiften ovan om att 26-manna skulle ha krävt av Sahlin att hon sparkar Stefan Stern är felaktig. Något sådant krav ska icke ha ställts hävdar källan. Uppgiften motsägs av det som en annan trovärdig uppgiftslämnare berättat för Makthavare.se under arbetet med denna artikel. Makthavare.se kan konstatera att vi har två bra källor som direkt motsäger varandra på denna punkt. Vi vill vara öppna med detta faktum gentemot våra läsare.
Men vi kan också konstatera att vi vet att det sedan en tid tillbaka har funnits ett utbrett missnöje internt inom socialdemokratin med hur Stern agerat bakom kulisserna. Den kritiken har på sista tiden varit så frekvent förekommande att Stern till slut såg sig tvingad att skriva ett brev som Makthavare.se kommit i besittning av och publicerat. Vi vet också att Stern skickat detta brev till både Expressens politiska reporter [[Niklas Svenssson]] samt Aftonbladets ledarredaktion. Detta får sägas vara ett exceptionellt agerande av Stefan Stern som annars är känd för att föra många och långa bakgrundssamtal med reportrar, men aldrig säga något öppet som får citeras med namn och källa i en artikel.
Av detta kan vi dra slutsatsen att det nu förs en kamp inte bara om framtida poster inom (s), utan också om historieskrivningen när ansvaret för valnederlaget och Sahlins i hast påtvingade avgång ska fördelas. I detta blir media ett av de verktyg som används av många olika parter med olika intressen att försvara i det spel som nu pågår.
