Politik och politikerbevakning på riktigt

Det mullrar i den kristdemokratiska myllan. Gräsrötterna reser sig. Likt Tolkiens enter går de inte till krig i onödan, eller ens med särskilt högt tonläge. Men det faktum att kristdemokrater nu börjat mullra offentligt tyder på att någonting är i görningen. Makthavare.se har kartlagt den kristdemokratiska falangstriden.

Göran Hägglunds utspel om att slopa vårdnadsbidraget blev den utlösande faktorn. De hade knappt mer än hunnit börja ta till sig valresultatet, så gick Göran Hägglund ut och talade om att denna kristdemokratiska hjärtefråga, som dessutom beslutas och budgeteras på kommunal nivå, kanske var ett misstag från början till slut. Det blev för mycket. Genom hela bibelbältet sågs den alkoholfria bägaren rinna över. Kristdemokraterna, som av tradition behåller sina ledare ungefär lika länge som katolska kyrkan sina påvar, började, visserligen rätt artigt, föreslå att Göran Hägglund skulle ställa sin plats till förfogande. Det som tidigare varit ett samtalsämne i tyckarkretsar – att kommunikationen inte alltid fungerar och att landet sällan vet vad ledaren gör, eller varför – blev nu ett uppenbart problem.

Oroligheter leder lätt till falangstrid. Eftersom kd sällan ägnar sig åt oroligheter är partiets falanger inte särskilt omdiskuterade externt. Men de finns naturligtvis där, precis som i andra partier.

Kristdemokraterna kan, enkelt uttryckt, sägas bestå av ekonomisk vänster respektive höger, där vänstern är utpräglat vänsterliberal och högern högerdito. Vänstern tycker om biståndspolitik, högern vill sänka skatten. Men om man tänker sig detta som den vågräta dimensionen i kristdemokraterna måste man också lägga till en lodrät dimension. Här hamnar traditionella moralfrågor, som abort och HBT-frågor. Och det är här man hittar väldigt många av de mest engagerade, partiets kärna.

För att hårdra det en smula kan kristdemokrater delas in i en fyrfältare utifrån dessa parametrar. Den vågräta skalan handlar om ekonomi, och går från vänster till höger. Det skulle vara fel att säga att den lodräta går från konservativ till mer liberal, även om det naturligtvis kan uppfattas så i vissa sammanhang. Mer korrekt vore nog dock en skala från frihetlig till interventionistisk, där man egentligen inte tar ställning till vad de olika kristdemokraterna tycker om exempelvis abort, utan i vilken utsträckning de vill använda det offentliga som verktyg för att få igenom sin linje i människors liv.

Partiledningen, i form av exempelvis Hägglund och Mats Odell, är allmänborgerlig. Engagemanget ligger i den breda politiken och dess kärnområden, såsom ekonomi och sjukvård. De har emellanåt hamnat på kollisionskurs med andra veteraner inom kristdemokratin, som Lennart Sacrédeus och Annelie Enochson, båda djupt kristna och konservativa, och dessutom med en mer aktivistisk inställning till politikens roll. Enochson har exempelvis motionerat i riksdagen om shoppingfria söndagar.

Samtidigt har i ungdomsförbundet på senare år vuxit fram något som på många sätt påminner om gamla moderater. Ordföranden Charlie Weimers, vice ordföranden Ebba Busch och förbundsstyrelseledamoten Sara Skyttedal vill minska politikens makt över enskilda människor, men är samtidigt kritiska till liberalismen, som de uppfattar som ytlig och materialistisk. När de för ett par år sedan lanserade en fackföreningskritisk kampanj fick de mothugg av Sacrédeus, då ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott, som utöver sin moralkonservatism även ligger en bit till vänster om partiets mittfält i ekonomiska frågor.

Ungdomsförbundet kan möjligen anses ha dragit åt det högerliberala hållet, även om de själva inte skulle ha använda det begreppet. Det är i vilket fall en brytning jämfört med för fem-tio år sedan. De tre närmaste företrädarna till Weimers – Jacob Forssmed, Erik Slottner och Ella Bohlin – låg alla längre till vänster i ekonomiska frågor. I moralfrågor skiljer de sig även sinsemellan. Slottner kan närmast anses ha vänsterliberala ståndpunkter, liknande de som återfinns på exempelvis Expressens ledarsida. Ella Bohlin upprätthöll en mer moralistisk profil, vilket inte minst blev tydligt när hon som kandidat till Europaparlamentet 2009 sade sig vilja förbjuda snus även i Sverige.

Det var för övrigt efter Bohlins snus-utspel (allmänt erkänt som den valrörelsens stora fiasko) som Göran Hägglund och hans medarbetare insåg behovet av att slipa bort partiets rykte som förbuds- och pekpinneparti. Under Almedalsveckan, direkt efter Europaparlamentsvalet, gick Göran Hägglund till attack mot kulturvänstern, och slog fast att Kristdemokraterna företräder ”verklighetens folk”. Detta höll dock inte hela vägen till valdagen – istället lanserade man under sommaren 2010 begreppet ”Mänskligare Sverige” som valslogan. ”Mänskligare Sverige” är precis vad det låter som, en återanvänd socialliberal slogan från det sena 90-talet, eller mer specifikt folkpartiets slogan från valet 1998. Det kan sägas vara en smula symboliskt för kristdemokraternas situation – man står och väger mellan det Sarah Palinartade ”verklighetens folk” och Lars Leijonborgs i särklass sämsta valrörelse.

Så – för att sammanfatta – kristdemokraterna spänner från ekonomiskt vänsterliberala och frihetliga Erik Slottner via frihetliga men ekonomiskt högerliberala Charlie Weimers med flera i ungdomsförbundet till interventionistiska men ekonomiskt högerliberala som Mikael Oscarsson, riksdagsledamot från Uppsala, och ekonomiskt vänsterliberala interventionister som Ella Bohlin. Dessutom har man en partiledning som är allmänborgerlig, har svårt att peka med hela handen eller överhuvudtaget visa var skåpet ska stå, men som strax efter det katastrofala valresultatet meddelade att vårdnadsbidraget, partiets enda fasta punkt ute i kommunerna, kanske inte är så himla bra trots allt.

Enligt oddsen hos de stora vadslagningsinstituten är Göran Hägglund näste partiledare att avgå. Samtidigt tycks det osannolikt att kristdemokraterna lyckas gräva upp ett mer framgångsrikt partiledarämne i dagsläget. På några års sikt finns flera kristdemokrater som både går genom tv-rutan och har potential att samla falangerna. Ebba Busch, inte bara KDU:s vice ordförande utan också rekordungt kommunalråd i Uppsala, är ett exempel.

I dagsläget finns inga alternativ som på rak arm kan sägas ha förmågan att lyckas där Hägglund misslyckats. Vill man gå åt vänster väljer man exempelvis Stefan Attefall, till höger finns Mats Odell. Och i mitten sitter, än så länge, Göran Hägglund och twittrar glatt.