Makthavare.se har scannat av och sammanfattat vad politiska kommentatorer världen över skriver i sina första analyser av den gräddfil rakt in i hjärtat på USA:s UD och den amerikanska utrikespolitiska världsbilden som Wikileaks senaste avslöjande erbjuder.
I brittiska The Guardian skriver författaren, historikern och kommentatorn [[Timothy Garton Ash]]:
”Det som är historikerns dröm är på samma gång diplomatens mardröm. /…/ Historikern måste oftast vänta 20 eller 30 år att hitta sådana skatter. Här är de senaste försändelserna lite mer än 30 veckor gamla. /…/ Inte undra på det amerikanska utrikesdepartementet gråter blod. Men från vad jag har sett av materialet har de anställda i den amerikanska utrikesförvaltningen mycket lite att skämmas för. Ja, det finns ekon av ett trixande och fixande på marginalen, särskilt i förhållande till hur kriget mot terrorismen bedrevs under Bush tid i Vita huset. Det reser frågor som i sin tur måste besvaras. Men för det mesta ser vi här diplomater som gör sitt jobb: Ta reda på vad som händer på de platser dit de har utstationerats, arbeta för att främja sitt lands intressen och sin regerings politik.”
Vidare konstaterar kolumnisten och författaren [[Simon Jenkins]], också han i The Guardian, att:
”Medias uppgift inte är att förhindra att de mäktiga chikaneras.” Och fortsätter därefter, ”Få kommer bli förvånade över att de får veta att [[Vladimir Putin]] leder världens mest utstuderade kleptokrati, att saudierna ville att amerikanerna skulle bomba Iran, eller att Pakistans säkerhetstjänst är hopplöst ihopblandade med talibanska grupperingar och att situationen där är djävulskt komplex. Vi vet nu att Washington också vet detta. Att omfattningen av de amerikanska kontakterna med Jemen är så utbredda och nu offentliga upprör kanske landets regering, men de är knappast förvånande. Om det är sant att Pentagon utsatte flyktinglägren för riktade bombningar bör det vara av allmänt intresse. Amerikanska kongressledamöter kan också vara intresserade av de belopp som delats ut till vissa utländska generaler, förmodligen i syfte att dessa ska användas som betalning för militär utrustning.”
I Tyskland drar Der Spiegel slutsatsen:
”Aldrig tidigare i historien har en supermakt förlorat kontrollen över sådana enorma mängder känslig information. Det är uppgifter som kan hjälpa oss att måla en bild av den grund på vilken amerikansk utrikespolitik byggs. Aldrig tidigare har förtroendet hos USA:s samarbetspartners varit så skadat. Nu har dessa partners ställningstaganden och politiska rekommendationer offentliggjorts – och på samma gång USA:s osminkade och ocensurerade åsikter om dessa partners.”
I Neewsweek skriver författaren och tidningens mellanösternredaktör [[Christopher Dickey]]:
”Öppenheten kommer bli det första offret för Wikileaks UD-avslöjanden. /…/ Det första och mest varaktiga offret för denna massiva lavin av handlingar med beteckningar som ”konfidentiell”, ”hemlig” och ”noforn” (inte för utländska regeringar) kommer vara exakt den ”insyn” som Wikileaks grundare [[Julian Assange]] säger att han förespråkar. ”Transparent government tends to produce just government”, hävdade han i juli efter publiceringen av de militära handlingarna om Afghanistan. Men faktum är; öppen diplomati reduceras ofelbart till en hög mmed pressmeddelanden.
Problemet det amerikanska utrikesdepartementet nu står inför är inte bara svårigheten att föra framtida uppriktiga samtal med allierade, eller hemliga förhandlingar med fiender som utgår från att det kommer läcka som ett såll. Det kommer också att bli svårare att få till stånd raka och uppriktiga diskussioner inom USA:s regering och regeringskansli. För att undvika denna typ av massiva läckor i framtiden kommer interna dokument klassficeras i en högre säkerhetsgrad och därmed spridas i en mindre krets av tjänstemän. Och en hel del av de viktigaste diskussionerna och resonemangen kommer överhuvudtaget inte fästas på pränt.
Som en före detta amerikansk ambassadör i några av Mellanösterns mest känsliga länder skrev (privat) till mig i morse: ”Följden kommer att bli ännu mindre skriftlig rapportering och kommunikation, vilket är en katastrof om du någonsin vill kunna rekonstruera vad som egentligen hände. Situationen är redan dålig som den är och kommer nu att bli ännu värre. Alla (eller de insatta) kommer att istället sprida informationen mun till mun. Kommer du ihåg viskningsleken som barn leker? ”Menar du den där man skickar ett meddelande från mun till öra, och från öra till mun från den ena änden av gruppen till den andra, och upptäcker att det är helt förvrängt i slutet av kedjan.” ”Japp!”, skrev han, det är vad som kommer ske med den interna kommunikationen på departementen.”
I Aftonbladet konstaterar slutligen tidningens utrikeskommentator [[Wolfgang Hansson]] ”att det kan föra länder närmare krig.”
