Opinionsanalytiker på [[United Minds]] och författare till den första boken som analyserar det svenska valet 2010: Från medgång till nedgång – Finn(s) det en väg tillbaka?
Vilken slags läsare har du haft i åtanke när du skrev boken?
- Jag ser samhällsintresserade personer som den breda målgruppen. Men givetvis tänker jag framförallt på socialdemokrater och personer som är intresserade av valrörelser och partipolitik i största allmänhet.
Vilken analys gör du av valresultatet? Var det alliansen som vann eller de rödgröna som förlorade?
- Både och. [[Alliansen]] vann för att de – och då främst [[moderaterna]] – lyckades förnya sin politik och sedan höll fast vid den i regeringsställning. De var även skickliga på att kommunicera sitt sätt att hantera finanskrisen. [[De rödgröna]] förlorade framförallt för att de inte lyckades vara trovärdiga i hårda frågor som tillväxt, jobb och ekonomi. Men även skattepolitiken och [[vänsterpartiet|vänsterpartiets]] allmänna medverkan hade stor betydelse. Socialdemokratins största problem var att de inte lyckats göra troligt att de hade bra lösningar på de problem som människor upplever att de själva och Sverige har. De rödgröna utgick inte från vanliga människors frukostbord när de formade politiken.
Vad tycker du är den mest anmärkningsvärda resultatet i din valanalys, sett till vilket förtroende väljarna hade för respektive blocks sakpolitik?
- Att alliansen har så oerhört mycket större förtroende än de rödgröna hade vad gäller ekonomi, jobb och tillväxt. Historiskt har svensk medelklass röstat på [[socialdemokraterna]] just därför att partiet varit så bra på just dessa områden.
En bärande linje i moderaternas valkampanj handlade om att ställa den ansvarstagande statsmannen [[Fredrik Reinfeldt]] mot bilden som de målade upp av den svaga oppositionsledaren [[Mona Sahlin]]. Kom personfrågan Reinfeldt/Sahlin att spela en signifikant roll för valresultatet eller var det sakfrågorna som till slut avgjorde vad folk röstade på?
- Jag är tämligen säker på att politiken var mycket viktigare än personerna. Däremot blev personerna symboler för den politik de stod för. Mona Sahlin har själv sagt att partiet gick till val på fel politik. Jag tror att valresultatet hade blivit annorlunda och att Mona kommit bättre ut om hon företrätt en politik som hon själv trodde på. Samtidigt har Fredrik Reinfeldt varit skicklig på att framstå som statsman.
En rad kommentatorer har dragit slutsatsen att socialdemokraternas historia som ett parti som förmår samla någonstans mellan 40 – 45 procent av den svenska väljarkåren är slutgiltigt förbi i och med valresultatet. Delar du den synen? Har det skett något slags makroskifte bland svenska väljare som förpassat (s) ned mot kontinentala nivåer i väljarstödet?
- Den ökade individualiseringen och andra samhällsförändringar har gjort väljarna rörligare och det gör att det är mycket svårare för ett parti att ligga på den nivån under längre tid. Samtidigt tror jag inte att det är omöjligt. Men socialdemokraterna måste i så fall bli relevanta för fler väljare. Det går inte att växa om inte centrala väljargrupper som förvärvsarbetande tjänstemän vill rösta på partiet. Men jag tror fortfarande att partiet har förmågan att ligga kring 40 procent.
I avslutningskapitlet lägger du fram åtta rekommendationer för det socialdemokratiska förnyelsearbetet. (Se utdraget ovan, reds anm.) Vilka skulle du säga var de största tabbarna (s) och de rödgröna gjorde under mandatperioden 2006 – 2010, som sedan kom att förklara det rekordlåga socialdemokratiska valresultatet i riksdagsvalet?
- Den största tabben var att man underskattade förnyelsebehovet efter valet 2006. Det snabba ledarskiftet och de goda opinionssiffrorna gjorde att förnyelsearbetet tidigt gick i stå. Den näst största tabben var att vänsterpartiet togs in i samarbetet på det sätt som skedde. Ska jag välja ytterligare något handlar det om näringspolitiken och om att fastighetsskattefrågan inte neutraliserades på ett bättre sätt.
