Makthavare.se publicerar ett utdrag ur den ännu inte utgivna boken från medgång till nedgång – finn(s) det en väg tillbaka, som är den första boken som analyserar valresultatet 2010. Den är skriven av den (s)-märkta opinionsanalytikern [[Carl Melin]]. Utdraget är bokens avslutande kapitel som innehåller åtta konkreta råd om det socialdemokratiska partiets framtida förnyelseprocess efter valförlusten.
***
Finns det då en framtid för socialdemokratin? En del menar att partiets starka ställning i Nordeuropa var en konsekvens av industrialiseringen, homogena protestantiska befolkningar och kalla kriget, och att dessa faktorer nu inte längre gäller. Andra hävdar att socialdemokratin vunnit den stora striden mellan ideologierna och att partiet som sådant därmed inte längre behövs eftersom idéerna nu omfattas av de flesta politiska partier. En del politiska motståndare dödförklarar rörelsen men ger den även erkännande för att ha säkrat den europeiska demokratin därför att den till skillnad från kommunismen och fascismen är den enda folkliga massrörelse som i grunden varit demokratisk.
Jag tror att det finns en framtid för socialdemokratin och dess idéer. Det är en rörelse som till sin innersta essens erkänner alla människors lika värde och som vill riva ned de hinder som finns mot varje människas möjlighet till frihet och att förverkliga sina bästa stämningars längtan. En rörelse som inser att den franska revolutionens honnörsord om frihet, jämlikhet och solidaritet inte står i konflikt med varandra utan är varandras förutsättningar.
Dessa idéer är inte begränsade till industrisamhället utan tidlösa. Det handlar om något så svårt – och enkelt – som den reformistiska idén om att samhället ska vara bättre när vi går och lägger oss på kvällen än vad det var när vi gick upp på morgonen.
Däremot finns det både på kort och på lång sikt ett antal utmaninga som S som parti behöver hantera. Denna skrift har inte ambitionen att hantera alla dessa men jag vill peka ut några punkter som är särskilt viktiga om partiet vill vinna kommande val av egen kraft. Att jag skriver av egen kraft beror på att partier ibland kan komma till makten på grund av att de politiska motståndarna gör bort sig eller regerar sig trötta. De partier som vinner val på det sättet brukar dock sällan behålla makten särskilt länge. S behöver en strategi som håller både för att vinna makten och för att behålla den. Men även en politik som inte bara utgör en grund för ett bra valbudskap utan som det också går att styra landet och hantera framtidsfrågorna utifrån.
Mina råd till [[Socialdemokraterna]] är:
Utgå från samhällsproblemen
Den viktigaste valanalys som S kan göra är inte den som jag gör här – en analys av siffror och väljare. Den viktigaste analysen är att granska samhället, i Sverige och i världen. Utifrån de möjligheter och hot, problem och tillgångar som finns måste samhällsanalysen och politiken formas. Socialdemokratin är en pragmatisk rörelse och måste forma politiken utifrån dagens och morgondagens utmaningar. Värderingarna är tidlösa – men samhället och de människor som lever i det förändras. Det innebär inte att socialdemokratin bara ska anpassa sig. Men vill man påverka samhället måste man utgå från hur det ser ut i dag i verkligheten, inte som det såg ut i en annan tid eller utifrån ett önsketänkande.
Det parti och de politiker som visar att de delar och förstår den oro – och de drömmar – som människor känner är de som vinner förtroende och vinner val. Om däremot ett parti målar upp en bild av samhället som människorna inte känner igen sig i – som exempelvis Sverige som ett land i djup misär – misslyckas det.
De politiska lösningarna ska vara pragmatiska och måste formas utifrån först och främst en analys av hur samhället ser ut i dag och sedan en målbild av hur samhället borde se ut. Vägen dit kan vara krånglig men målet måste vara det överordnade. När S formar exempelvis sjukförsäkrings- eller skattesystemet måste detta ta sin utgångspunkt utifrån vilka lösningar som bäst uppnår sina syften. Inte utifrån hur systemen ser ut i dag (eller utifrån hur det lättast är att hitta tacksamma kontraster gentemot de politiska motståndarna).
Forma politiken i rätt ordning
Politik är i sin sämsta form ett läggspel och taktiserande där de egna positionerna bygger på var motståndarna befinner sig. En politik som antingen är en kopiering av någon annans, eller som bygger på konstlad positionering är dömd att misslyckas. Det senare var det stora problemet med den så kallade Tredje Vägen som präglat framför allt [[Labour]] i Storbritannien. Det kan räcka till att vinna val i ett givet läge. Men det riskerar att göra politiken tom på verkliga visioner och räcker inte för att bli omvald mot en skicklig motståndare. Därmed inte sagt att inte New Labour gjorde mycket som var bra under sina år vid makten. Storbritannien är i dag ett mycket anständigare och jämlikare samhälle än vad det var före 1997.
Men felaktig positionering är också att göra som M gjorde under [[Gösta Bohman]] – att byta åsikt om så krävdes för att slippa tycka likadant som S – eller att vägra erkänna när motståndarna har rätt. Ett av de svenska moderaternas misstag under många år var att hela tiden vara fixerade vid S. Det var när de slutade med det som de blev framgångsrika. Tyvärr känns mycket av det som S gjort under de senare åren som ett rent taktiserande och bildandet av det rödgröna samarbetet blev i mycket en kopiering av den borgerliga alliansen – trots att förutsättningarna såg helt annorlunda ut.
S har även haft svårt att förhålla sig till MP på ett naturligt sett. Ibland har det känts som att S velat delegera moderniteten och uppgiften att vinna väljare från de borgerliga partierna till MP. Och ibland har det låtit som att det kloka vore att anamma [[Miljöpartiet|Miljöpartiets]] syn på transportlösningar och kärnkraft (trots att de delas av en mycket liten andel av svenska folket). MP må vara framgångsrika i vissa grupper men för hårt arbetande och livspusslande förortsbor står valet mellan antingen S eller något av de borgerliga partierna.
Även det rödgröna samarbetet i sin helhet har känts lite grann som att samarbetet kommit före politiken. Dessutom har det ofta varit så att MP hårt drivit en viss sakfråga, V har varit emot gemensam politik på området i fråga och S har framför allt eftersträvat att partierna ska nå en överenskommelse. Förhandlingsresultatet har då ofta blivit att S framstått som förlorare. Noterbart är också att borgerliga kompromisser nästan alltid utformats så att den linje som vunnit varit den som varit mest attraktiv för väljarna. I de rödgröna överenskommelserna känns det ofta som att det motsatta varit fallet. Borgerliga kompromisser har utformats för att locka väljare medan rödgröna kompromisser har verkat avskräckande.
I stället måste S börja med samhällsanalysen och sedan forma politiken utifrån den. Politiken ska sedan kunna stå för sig själv utan hänsyn till taktiserande gentemot motståndare eller kompromisser med eventuella samarbetspartners. I förhandlingarna ska sedan S agera som M har gjort i de mest centrala frågorna – diktera grundförutsättningarna och förhandla sedan bara om detaljerna.
Om S agerar som ett fyrtioprocentsparti kan det bli det. Om det agerar som ett tjugofemprocentsparti får det svårt att ens ligga kvar på den nivån.
Inse att motståndaren har förändrats
Ett säkert sätt att förlora både val och fotbollsmatcher är att använda sig av gammal taktik även när motståndarna bytt spelstil. Under långa perioder har S (med rätta) kunnat måla ut M som ett parti för överheten som inte ser några problem med att plånbokens storlek påverkar kvaliteten på skola, vård och omsorg. Den bilden har haft en resonans hos många väljare och det har därför ofta räckt med att påminna väljarna om detta.
Problemet är att S fortsätter att agera som om M fortfarande ser ut på det sättet. Verkligheten är att M har förändrats på riktigt.
Och om man bortser från en del socialdemokratiska och vänsterpartistiska kärnväljare har också väljarna insett detta. Det går att anklaga nya M för mycket men risken är att det blir som när S under löntagarfondstriden angreps för att vilja införa »öststatssocialism« – argumentet faller på sin egen orimlighet.
Förnya snabbt och på riktigt
Det kanske sämsta som hände S i början av den förra mandatperioden var att oppositionen så snabbt fick en ledning i opinionen. För ett ett parti som i grunden är trögrörligt och som har svårt att se på den egna politiken med självkritik var detta förödande. När [[Mona Sahlin]] valdes till partiledare våren 2007 hade hon ett stort förändringsmandat. Problemet var att förnyelsearbetet begravdes i ett antal rådslagsgrupper som fick alldeles för lång tid på sig att arbeta, och innan de var klara tog de rödgröna arbetsgrupperna över. Opinionssiffrorna gjorde att omvandlingstrycket minskade och att förnyelsen mest blev en läpparnas bekännelse. Och ett mandat som inte utnyttjas blir snabbt ett förlorat mandat.
Från jobbfrågan till full sysselsättning
S har förlorat jobbfrågan två val i rad och begreppet arbetslinjen är övertaget av de politiska huvudmotståndarna. 2006 förlorade partiet jobbfrågan i regeringsställning (trots högkonjunktur) och 2010 förlorades frågan i opposition (trots massarbetslöshet). Ett parti som grundlade sin dominerande ställning på att föra landet ur massarbetslöshet efter valet 1932 och som befäste detta efter valen 1982 och 1994 kan inte ge upp frågan. Politiken kan inte heller handla om att betrakta frågan som »jobbpolitik« – målet måste vara något så gammelsossigt som full sysselsättning eller »arbete åt alla«. För socialdemokratin är tanken på att arbete är grunden för all välfärd grundläggande. Här skiljer sig S från en höger som accepterar en »naturlig« arbetslöshet eller ett Miljöparti som drömmer om medborgarlön.
En modern sysselsättningspolitik kan aldrig handla bara om arbetsmarknadspolitiska åtgärder även om sådana också är viktiga. Fokus måste ligga på tillväxtskapande åtgärder. Det handlar både om en skattepolitik som ökar arbetsutbudet och gynnar företag som nyanställer, avskaffad moms på tjänster, en långsiktig hållbar och realistisk energipolitik, investeringar i forskning (både grund och tillämpad), i människor (genom utbildning) och infrastruktur (både motorvägar och kollektivtrafik), arbetskraftsinvandring och en modern arbetsrätt. Det sista behöver inte innebära en förändring av maktbalansen på arbetsmarknaden men det behövs en arbetsrätt som är anpassad till ett modernt arbetsliv. S måste även hålla emot kontraproduktiva idéer som arbetstidsförkortning, utvecklingsstopp på energiområdet och friår.
Våga stå för förnyelsen
Väljarna vill ha partier som lyssnar och ändrar sig. S tycker om att berätta om att man lyssnar men vill sällan berätta att politiken har förändrats. När förändringen väl har skett har partiet gått med »röven in i framtiden« som en del har uttryckt det. Med det menas att partiet sedan länge insett att den gamla positionen inte hållit men att det har gått så mycket prestige i frågan att partiet backat till sin nya position. Sedan har partiet försökt att tona ned förändringen. Det har inte gjort de grupper som motsatt sig förändringen nöjdare (tvärtom har de känt att den har skett kuppartat) medan det inte varit möjligt att vinna poänger hos de som uppskattat förnyelsen. Rädslan för interna konflikter har också gjort att partiledningen velat tona ned eventuellt internt motstånd mot förnyelsen. Detta kan jämföras med de förändringar som exempelvis skett av Moderaternas linje gällande skatter och arbetsrätt. Där har ledningen nästan medvetet provocerat fram ett motstånd och i sak argumenterat för varför den gamla politiken var felaktig.
Tänk så befriande det skulle vara att höra en socialdemokrat argumentera för varför europapolitiken före 1990 var provinsiell, att 80-talets marginalskatter var konfiskatoriska, att förmögenhetsskatt kostar mer än den smakar och att flumskolan minskat den sociala rörelsen då den framför allt missgynnat arbetarklassens barn. I stället har omprövningen skett mer eller mindre i smyg. I stället borde socialdemokratin vara stolt över att den vågat ompröva de delar av politiken som inte fungerat.
Säg samma sak internt och externt
En av styrkorna hos företag och organisationer – men även partier – som lyckas är att de säger samma sak internt och externt. Nya Moderaterna skulle inte ha fungerat om [[Fredrik Reinfeldt]] hade pratat om vikten av att på sikt avskaffa värnskatten och arbetsrätten internt men hade sagt något annat till väljarna. Inom S är det alltför ofta så att argumenten är olika internt och externt. Det fungerar inte i dagens samhälle och har förmodligen aldrig gjort det. Partiet tappar trovärdighet och alla viktiga ambassadörer bland förtroendevalda och anställda blir osäkra på vilken linje det egentligen är som gäller. En socialdemokratisk partiledare ska kunna säga samma sak när den besöker lo-facken i Ljusdal och när den knackar dörr hos villaägare i Bromma.
Allt måste hänga ihop
Det finns de som tror att ett företags produkter – eller ett partis politik – inte behöver förändras om man bara gör om paketeringen. Om bara den gamla bilmodellen eller det gamla sjukförsäkringssystemet får en snygg och modern förpackning krävs inga förändringar.
Inget kan vara mer felaktigt. S kommer inte att vinna val ens med världens bästa valstrateger och den smartaste kommunikationsavdelningen om inte politiken är attraktiv för väljarna. Partiorganisationen bedrev 2010 en utifrån förutsättningarna bra valrörelse. Partitidningen Aktuellt i Politiken uttryckte det som att »det luktar valseger« när [[Ibrahim Baylan]] utsåg [[Bo Krogvig]] till valgeneral och [[Karin Pettersson]] till ny kommunikationschef. Båda utnämningarna var utmärkta men det räckte inte till. Så länge inte politiken och budskapet är attraktiva för väljarna har förpackningen en begränsad betydelse. (Detta skrivet av en person som i sitt yrke ägnar sig åt just kommunikationsstrategi och budskapsutveckling!).
Misstagen låg i de strategiska vägvalen kring politiken i början och mitten av mandatperioden. I de partier som lyckats förändra sig och bli framgångsrika har förnyelsen handlat om både politik, kommunikation och organisation.
Jag var tidigare kritisk till New Labour men det partiet – och de svenska Moderaterna – är bra exempel på partier där politik, kommunikation och även organisation vävts ihop till en gemensam berättelse. Och är det något som S behöver så är det en ny berättelse. En berättelse om hur samhället ser ut, varför det ser ut som det gör, vart S vill föra landet och vägen dit. Om en sådan berättelse är relevant och trovärdig – och om den genomsyrar allt partiet gör i form av politik, kommunikation och organisation – fungerar den. Om den baserar sig på verkligheten och människors drömmar om ett bättre samhälle kommer den också att bli framgångsrik.
Fotnot: Boken från medgång till nedgång – finn(s) det en väg tillbaka, som ges ut av uppdragsförlaget Premiss ligger klar till försäljning onsdagen den åttonde december. Den kommer inte återfinnas hos vanliga bokhandlare, och beställes därför lättast direkt från förlaget.
Författaren [[Carl Melin]] arbetar som opinionsanalytiker på [[United Minds]], som är ett undersöknings- och analysföretag som ingår i PR-byrån Primes koncern. Innan han anställdes på United Minds arbetade han som opinionsanalytiker på den socialdemokratiska partistyrelsen (68:an), och var i den rollen nära rådgivare till den dåvarande socialdemokratiska partiledningen med [[Göran Persson]] i spetsen. Han är disputerad statsvetare och har doktorerat med den första avhandlingen om svensk politisk lobbying. Han var också sekreterare i den grupp som utvärderade den förra socialdemokratiska valförlusten 2006.
Carl Melin har tidigare berättat att Persson – på den tiden han arbetade åt honom och resten av partiledningen – hade för vana att alltid ringa direkt till honom när han hade läst en färsk opinionsundersökning i tidningen till morgonkaffet, vilket alltid lika ofelbart brukade inträffa i samma stund som Melin klev in genom dörren till dagis för att lämna barnen.
Läs också intervjun med Carl Melin på Makthavare.se angående boken och hur hans analys av valresultatet 2010 ser ut.
