Politik och politikerbevakning på riktigt

Makthavare.se presenterar här stolt utdrag ur boken ”Därför vann dom – berättelsen om ett ödesval”, där tidningen Fokus politikredaktör Torbjörn Nilsson samlat texter som förklarar varför höstens val gick som det gick.

Utdragen nedan är skrivna av Torbjörn Nilsson och Claes Lönegård.

* * *

[…]

Negativa kampanjer är, enligt exempelvis den ledande kampanjforskaren Peter Esaiasson, när ett parti ägnar sig åt att kritisera motståndaren, snarare än att beskriva den egna politiken. Mellan 40 och 50 procent av alla budskap, brukar Esaiasson säga, är negativa i en svensk valrörelse.

[…]

En valrörelse avgörs mer av vilken bild av verkligheten väljarna har än hur verkligheten faktiskt är.

[…]

I grunden handlar det om psykologi, för vi människor är inte så rationella när vi fattar politiska beslut. Vi styrs av våra känslor. Och negativa utsagor har, enligt forskarna, en förmåga att sätta sig starka i oss än positiva.

[…]

Resursmässigt var det alltså inte så konstigt att både moderaterna och socialdemokraterna inledde [valåret 2010] med varsin negativ kampanj, där motståndares brister stod mer i fokus än de egna förtjänsterna. Moderaterna om socialdemokraternas RUT-politik, socialdemokraterna om moderaternas skatt av pensionärer.

[…]

Till viss del handlar det där kanske om det som vänstern kallat det borgerliga mediemonopolet. Högern har ledarsidorna, vänstern har facken; det är fortfarande strukturen för alla valrörelser.

Men det handlar också om hur skicklig man är på att beskriva verkligheten. Politiker ljuger inte om sina vallöften, som många väljare tror, men däremot skruvar de i alla valrörelser bilden av hur verkligheten ser ut och vad deras förslag innebär i praktiken.

[…]

Politiker ljuger inte, men frågan är i vilken utsträckning de är ärliga. Är de intellektuellt hederliga? Eller för de väljarna, och i förlängningen sig själva, bakom ljuset?

(Tidigare publicerat i Fokus som Konsten att sälja politik)

* * *

För regeringen innebar finanskrisen och den följande lågkonjunkturen ett tillfälle att visa på ansvarstagande, regeringsduglighet och ledarskap. För socialdemokraterna blev det ett svårhanterligt dilemma.

De kunde klaga på finansminister Anders Borgs ekonomiska politik men inte föreslå andra recept mot krisen, inte så länge de vill framstå som lika ansvarsfulla som sina motståndare. Att öka de statliga utgifterna för att stimulera ekonomin, vilket låg i den socialdemokratiska traditionen av keysiansk politik, hade ju Sahlin stängt dörren för redan i förhandlingarna med vänsterpartiet. De kunde klaga på att näringsminister Maud Olofsson inte var beredd att rädda den svenska bilindustrin men inte själva föreslå att staten skulle ta över Volvo och Saab.

I det läget – två politiska block men bara ett riktigt politiskt alternativ – började det mesta kretsa kring partiledarförtroende och ledaregenskaper.

Kunde Mona Sahlin, som var ovillig att peka med hela handen, leda Sverige ur krisen? Kunde en person som hade misslyckats med att hålla ordning på sin egen privatekonomi anförtros att sköta de offentliga finanserna?

Väljarna började tveka. Plötsligt efterfrågades en ledare som kunde ta kommandot – något som Sahlin inte ens hade mandat för i sitt eget parti.

För varje mätning sjönk förtroendesiffrorna för Sahlin. För statsminister Reinfeldt var det tvärtom. Och än större växte förtroendeklyftan mellan Anders Borg och socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Thomas Östros, som Sahlin hade ersatt Pär Nuder med så sent som i januari 2008.

Dilemmat fortsatte för varje dag och valdagen kröp närmare: å ena sidan fanns det ett stort tryck på de rödgröna att komma överrens, å andra sidan när de väl presenterade sakpolitiska förslag så tappade de i opinionen. Socialdemokraterna drabbades värst.

Som mest uppenbart blev det när oppositionen den 3 maj 2010 för första gången lade fram en gemensam skuggbudget, precis som alliansen hade gjort fyra år tidigare. Mätningen innan ledde de fortfarande med drygt åtta procentenheter över alliansen. Mätningen efter hade de tappat till ett knappt underläge.

Egentligen var effekten ganska besynnerlig: de rödgröna hade närmat sig regeringens politik och accepterade nu nästan hela deras jobbskatteavdrag, just för att de inte skulle stöta bort breda väljargrupper. Den skillnaden som fanns i skuggbudgeten låg huvudsakligen i skattehöjningar som skulle omfatta ett fåtal – fastighetsskatt på dyra villor och ny skatt på förmögna – och höjda ersättningsnivåer i socialförsäkringarna.

Mer radikala förslag som miljöpartiet och vänsterpartiet stred för stoppades effektivt av socialdemokraterna. Inget friår, ingen individuell föräldraförsäkring.

För de flesta väljare skulle det helt enkelt inte bli någon större skillnad i plånboken med ett regeringsskifte.

Ändå gick budskapet inte hem.

(Tidigare publicerat i Fokus som Vägen mot nederlaget)

* * *

[…]

Moderaterna är lika stora som socialdemokraterna. Regeringen är omvald. Sverige är borgerligt.

Detta stackars parti som har samlats på så många eländiga valvakor med en stor men lik förbannat otillräcklig minoritet. Som har tjatat om människors inneboende kraft, individens frihet, om att fattiga kan få hjälp på andra sätt än genom staten, om socialismens faror och att folket under skatter digna ner.

Dessa moderater, vars långa rad av partiledare – Bagge, Hjalmarsson, Domö, Heckscher, Holmberg, Bohman, Adelsohn, Bildt – aldrig har lyckats bli mycket mer än parenteser i historieböckerna, och hånats för att de röstat nej till en massa välfärdsreformer som svenskarna snart betraktat som grundläggande mänskliga rättigheter.

Detta parti av ständiga förlorare.

Till slut har det besegrat socialdemokratin två gånger i rad.

[…]

Moderaternas dominans och defensiva taktik – som i stort sett gick ut på att mala ner motståndaren, visa hur ansvarsfulla de själva varit och ligga lågt – drabbade heller inte bara oppositionen utan också – avsiktligt eller oavsiktligt – de borgerliga småpartierna.

Det var den sortens kampanj som socialdemokraterna brukar köra efter två mandatperioder vid makten. En valrörelse som handlar om att gömma de ministrar som är i hårdast blåsväder – läs Littorin och Husmark Pehrsson – och betona det osäkra i att byta regering. Moderaterna lade i det här valet – för att låna ett av centerpartisten Roger Tiefensees favorituttryck – ”en våtvarm filt” över hela debatten.

[…]

Detta är den första utmaning som Fredrik Reinfeldt har byggt in i sin valseger. Vägen till återval gick genom borgerlig kannibalism, och det har blivit allt tydligare att moderaterna i praktiken utgör landets största parti. Kristdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet fungerar i dag – lite tillspetsat – mer som intresseorganisationer inom Partiet. Ungefär som en gång Broderskapsrörelsen, s-kvinnor och SSU i socialdemokratin.

Ska moderaterna bli det storvulna jätteparti som socialdemokratin visat fungerar så dåligt hos de svenska väljarna?

[…]

Den första regeringen som Reinfeldt bildade intog Rosenbad med ett färskt program som sakta fått ta form i riksdagskansliets skyddade vrår. Den andra regeringen tillträder utan detta lager av nya idéer. Frågan är om ständig förnyelse verkligen är en del av de nya moderaternas identitet efter valet 2010.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har kompromissat om mycket i den här valrörelsen men sällan om jobbskatteavdragen. Arbetslinjen har fungerat som röstmagnet och som stimulansåtgärd för ekonomin i stort, men särskilt många jobb tycks den inte ha gett. Vad händer om den politiken inte lyckas få fram en massa arbetstillfällen till valet 2014 heller? Vågar det moderaterna som vunnit två val i rad ompröva själva kungstanken? Orkar de det?

Detta är den andra utmaning som moderaternas valseger skapat. När alla varit upptagna med att regera och vinna val har utvecklingen av policy blivit lidande.

Ska moderaterna upprepa misstaget från Göran Perssons senare mandatperioder, att fastna i gårdagens lösningar när verkligheten ställer nya krav?

(Tidigare publicerat i Fokus som Framgångens pris)

* * *

PS: Läs också Torbjörn Nilssons artikel i Expressen i dag. Boken ”Därför vann dom – berättelsen om ett ödesval” ges ut av Svante Weyler Förlag.