För många framstår säkert processen som lett fram till den socialdemokratiska valberedningens förslag om [[Håkan Juholt]] till ny partiledare, som sluten och egendomlig – trots försäkran från [[Berit Andnor]] om att man eftersträvat öppenhet. Statsvetare [[Svend Dahl]] skriver här exklusivt för Makthavare.se om varför processen kring valet av partiledare inte ifrågasatts.
Den miljö ett politiskt parti verkar i påverkar i hög grad både hur partiet agerar utåt och de kulturella föreställningar som styr det interna arbetet.
Det var därför moderaterna i slutet av 80- och början av 90-talet framstod som ett självklart val för unga människor som vill se ett annat samhälle. Där, i en partikultur präglad av ett långvarit ideologiskt och sakpolitiskt utanförskap, fanns den mest spännande ideologiska debatten och de radikalaste idéerna om hur samhället skulle kunnna förändras.
Och det är därför det har varit så förtvivlat svårt för socialdemokraterna att föra en öppen debatt om de ideologiska och politiska vägval partiet nu står inför.
Att som socialdemokraterna under så lång tid ha dominerat svensk politik har skapat en kultur av försiktighet. Det centrala har varit att visa regeringsduglighet, något som med tiden gjort att man mentalt sett växt ihop med administrerandet av staten. Bortsett från ett och annat ideologiskt högtidstal, som allt som oftast varit tillbakablickade, har politiken de senaste 25 åren varit så gott som fri från ideologiskt tänkande. Man har genomfört stora reformprogram, men nästan aldrig lyckats förankra dem i en idé om hur den förda politiken hänger ihop med socialdemokratins grundläggande värderingar. I stället har man reformerat för att det är ”nödvändigt” eller för att ”marknaden kräver det”.
Socialdemokratins position som det naturliga regeringspartiet har helt enkelt lett till att man glömt bort hur man för en ideologisk diskussion om partiets inriktning. Så länge positionen var ohotad fanns det kanske heller inte något behov – man lyckades ändå vinna valen.
Det är också anledningen till att den slutna processen kring valet av partiledare inte ifrågasatts. Att kandidaterna inte berättar att de kandiderar eller vad de kan tänkas stå för politiskt har varit ett bra sätt att hitta en duglig statsminister och jämka ihop olika viljor i partiet.
Men när utmaningen inte längre är att hitta den bäste administratören, utan en ny partiledare som kan formulera en idé om varför det socialdemokratiska partiet behövs – ja, så stor är nog utmaningen – då blir processen det dåliga skämt vi sett utspela sig de senaste månaderna.
Resultatet blir ett parti där en av huvudkandidaterna i en tidningsintervju på fullaste allvar kan uttala att han inte har några egna åsikter utan tycker som partiet och där fjärde- eller femtehandsalternativet är den som slutligen blir vald. Att välja en partiledare som inte förargar någon kan förstås bli en lyckoträff, kanske är en person som Håkan Juholt rentav precis vad som behövs i dagsläget.
Men risken är ändå stor att det cementerar bilden av ett parti som visserligen väldigt gärna vill vinna nästa val, men som inte kan ge ett bra svar på frågan varför någon ska rösta på partiet.
Samtidigt har det under de senaste månaderna blivit tydligt hur många socialdemokratiska aktivister som inser att det behövs en förändrad självbild om partiet på allvar ska bli framgångsrikt igen. Så när socialdemokraterna om fyra år, eller när det nu blir, ska välja ny partiledare igen, kommer processen sannolikt att se väldigt annorlunda ut.
Svend Dahl
Doktorand vid Stockholms universitet och forskar kring medlemmarnas roll i dagens politiska partier. Jobbar på Lotsen kommunikation med opinionsbildning.
