Politik och politikerbevakning på riktigt

Den 1 maj tillträdde Tobias Krantz som ny chef för Svenskt Näringslivs avdelning för utbildning, forskning och innovation. Det är händelsevis inte den avdelning som i rapporten ”Konsten att strula till ett liv” diskuterar värdet av olika utbildningar.

Tur är kanske det. Visserligen är den tidigare ministerns utbildningsbakgrund främst inom statskunskap, som i den indelning Svenskt Näringsliv använder inte tillhör det ifrågasatta humaniora och konst. Men har han verkligen omsatt sin utbildning i praktiken? Har han lyckats kommersialisera sin forskning? Hans egen avdelning har nämligen också kommit fram till att svensk forskning kostar mer än den ger tillbaka, i en annan rapport. Om man räknar baklänges kommer man dessutom fram till att Krantz disputerade minst tre år senare än arbetsgivarorganisationens ”raka väg” skulle ha inneburit.

Naturligtvis kan inte alla ta vägen via avlagd avhandling i statskunskap, riksdagsledamot för folkpartiet, minister för att sedan få chefsjobb på Svenskt Näringsliv. Det säger sig ju självt. Och visst finns det klara problem om utbildningsval sker med bristande kännedom om konsekvenserna. Men det vore väl ändå på sin plats att utbildningssektorn kommenterades av de kompetenta personer man har med kännedom om den, snarare än som en svart låda där den med flest färger i diagrammet och rakast kurva vinner? Om något kan man ju snarare se alltför stor konjunkturkänslighet i studenternas utbildningsval inom till exempel teknikområdet, där IT-kraschen i början av 2000-talet fick ansökningstalen på relevanta utbildningar att gå kräftgång i flera år, trots att den verkliga efterfrågan på arbetskraft hade repat sig i god tid till att den som började utbildningen då kom ut.

Kanske får vi på plats i Almedalen en tydligare bild av vad Svenskt Näringsliv egentligen ser som syftet med landets lärosäten för högre utbildning. Eller kanske flera, beroende på vem som talar för tillfället.