Varje dag kommer två av Makthavare.se:s skribenter att bedöma och betygssätta partiledarnas tal. Söndagen har varit miljöpartiets dag, och deras de bedöms av [[Eva Cooper]] och [[Anders Eriksson]].
Budskap
Eva Cooper: [[Gustav Fridolin]], pålitlig som ett gammalt tröstverk, baserade hela sitt tal på utbildningsväsendet. ”En satsning på skolan är inte en kostnad, det är en investering”, och ”framtiden ska inte avgöras när man är 15 år” drog båda ner spontana applåder från åtminstone de lärarförbundsaktiva som det flörtades en hel del med i talet. Budskapet var solklart – och till en början kände jag mig generös så här i början av veckan. Kanske skulle det till och med kunna bli en femma för budskap? Det var innan [[Åsa Romson]] steg upp på scenen. Nu är jag väldigt generös som ger dem en fyra i stället. Romson spann absolut vidare på utbildningsspåret, och kompletterade Fridolins mer upplevelsebaserade tal med de politiska förslag partiet ger kring dessa frågor. Och kring en massa andra frågor. Hon malde helt enkelt på.
Anders Eriksson: För den som läste DN Debatt till morgonkaffet var budskapet från de gröna språkrören knappast en chock, de ville prata om skolan och att skapa möjligheter till alla. Miljöpartiet vill muta in ett politikområde där de inte självklart är de främsta företrädarna, men som förmodligen kommer att kunna bli viktigt framöver. [[Fredrik Reinfeldt]] pratar ofta om vikten av en avslutad gymnasieutbildning, men det har varit relativt sparsmakat med ordentliga förslag från regeringens sida för att komma åt problemet med ungdomar utan examen. Inte heller (s) har lyckats plocka åt sig den bollen, trots en rad förslag från olika intresseorganisationer.
Vid en utfrågning med Västsvenska handelskammaren tidigare på eftermiddagen sa miljöpartiets partisekreterare [[Anders Wallner]] att partiet gått från att uppfattats som bakåtsträvande, till att nu uppfattas som framtidsinriktat. Genom att muta in en av Sveriges absoluta framtidsutmaningar förstärker de denna bild.
Leverans
EC: Fridolin sa häromdagen att han inte kände sig nervös inför talet då SVeriges befolkning ändå inte följer Almedalen. Och någon nervositet märktes inte, även om jag är övertygad om att charmiga berättelser om hur Fridolin i kraft av sitt ämbete och ålder blev placerad bredvid den afganska polismästarens 8-årige son absolut är tänkta att gå hem i stugorna. Även det numera (ö)kända chipsräknandet, känt från SL, användes. Men två talare som båda talar så pass länge, och om så pass mycket lika saker, och om så pass mycket som vi redan kunnat läsa att de tycker gör att helhetsintrycket föll ordentligt. När Åsa Romson, efter närmare 50 minuters tal (om vi endast räknar språkrören), avslutar med ett tack är det lite av ett antiklimax. Publiken hade tunnats ut ordentligt, och på presskullen hade journalisterna droppat av en efter en. Miljöpartiet levererade inte i dag.
AE: Gustav Fridolin har en retorik som signalerar att han vill framstå som en statsman. Även om många verkar ha svårt att släppa bilden av Fridolin som lillgammal, är det förmodligen effektivt. Han går från vardagsanekdot till vardagsanekdot och knyter samman dessa med en strävan som närmast kan beskrivas med [[Hjalmar Branting|Hjalmar Brantings]] bevingade ord om alla människors rätt att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Han pratade om den 8-årige afghanska pojke som trodde att Fridolin kom från Arsenal när han sa att han kom från samma ort som [[Fredrik Ljungberg]] och han pratade om hur han, med Ung Företagsamhet som inspiration, fått sina folkhögskoleelever att starta projekt för att förändra i sin vardag. Det kan ibland upplevas som pratigt, men ofta blir man medryckt.
Svårare är det då för Åsa Romson. Där Fridolin känns trygg och bekväm, känns Romson osäker och stakar sig. Hennes roll i den interna arbetsdelningen inför detta tal var att ta ner Fridolins utsvävningar i konkretion, men det kändes bara som att hon läste upp innehållet i morgonens debattartikel men med fler ord. Och så sa hon något om Grekland och något om biologisk mångfald, men då hade jag redan tappat fokus.
Inramning
EC: Redan tjugo över sex började den första lokala miljöpartisten att hålla ett anförande. Sedan tog ungdomsförbundets Rebecca Carlsson vid, blandat med lite musik, för att sedan få den andra lokala miljöpartisten på scen (jag tror att det var MP Gotlands ordförande Isabel Enström). Här hände något. Hon hade plötsligt inte tillräckligt mycket att säga till publiken. Charmigt och plågsamt med en välfylld Almedalspark och en politiker på scen som – på allvar- måste fylla ut snacket med ”jorå. Såatte….” Värt att notera är också att ungdomsförbundet, förutom att traditionsenligt för MP vara på scen, annars höll en låg profil. Inga horder med kampanjtröjor någonstans. Det drar upp betyget, som annars är väldigt lågt av att det helt enkelt var för mycket snack.
AE: Ganska tråkiga förband och alldeles för många talare, är det sammantagna intrycket av talens inramning. Det delade språkrörsskapet gör sig helt enkelt inte i den här typen av sammanhang, de måste helt enkelt dela upp det för att det ska fungera. Och när den lokala miljöpartisten hade pratat klart tio minuter innan hon skulle lämna över scenen, blev det nästan fånigt.
WTF-faktor
EC: Fridolin är som sagt lite som ett tröskverk. Han är trygg i att tala, han säger det han ska, han säger det bra och han kan vara lite rolig. Men WTF-faktor, det saknades fullständigt. I stället var det Åsa Romsons inledande gliring om att det var härligt att få stå på en scen efter så många bra förband, till exempel Gustav, som var det närmaste ett WTF överhuvudtaget. Men nära skjuter ingen hare. Noll WTF.
AE: Nära nog helt och hållet obefintlig. Det enda är väl att de båda språkrören för miljöpartiet presenterar sig utan att prata om just det, miljön.
