Politik och politikerbevakning på riktigt

Kommer Gustav Fridolin och Åsa Romson att kunna bygga vidare på det förtroendekapital och de opinionsmässiga framgångar miljöpartiet uppnått under Maria Wetterstrands ledning? Den utveckling vi sett i miljöpartiet de senaste åren har till stor del handlat om att göra partiet redo för regeringsmakten. Inte minst genom att tona ned gamla profilfrågor som varit svåra att vinna gehör för bland breda väljargrupper. På ett övergripande plan tycks denna process fortsätta. Samtidigt går det att urskilja intressanta skillnader mellan Maria Wetterstrands och Gustav Fridolins uppfattningar om vilken profil partiet bör ha för att nå makten.

För Wetterstrand handlade det om att ta en position som skulle kunna jämföras med den folkpartiet historiskt fyllt i svensk politik. Inte bara tog man över gamla folkpartifrågor som en liberal invandringspolitik, miljöpartiet lyckades också göra inbrytningar bland liberalt sinnade väljare i storstäderna och utnyttjade sin position för sakpolitiska uppgörelser åt både höger och vänster.

I Gustav Fridolins uttalanden så här långt kan man snarare ana en strategi som går ut på att lägga sig så nära mittfåran i svensk politik som möjligt, givet partiets ideologiska ursprung. Med reservation för att Fridolin bara varit språkrör i en månad, och att det lika gärna kan vara Åsa Romson som är det tongivande språkröret vid nästa val, skulle man kunna argumentera för att han försöker göra en manöver som påminner om den som ledde fram till de nya moderaterna. Kort sagt försöker Fridolin minimera avståndet till de två de stora partierna.

I en intervju med Dagens Industri i samband med att han valdes till språkrör resonerade Fridolin på ett sätt som förde tankarna till regeringens miljöpolitik. På samma sätt som Reinfeldt, Olofsson och Carlgren brukar beskriva klimatfrågan som en fantastisk möjlighet att skapa arbetstillfällen och främja svensk exportindustri, talade Fridolin här om miljöpolitiken som ett sätt att skapa en framgångsrik industri.

Samtidigt valde han att tona ned partiets historiska krav på arbetstidsförkortningar, ett krav som är i princip omöjligt i ett land där politiken definieras dels av lönearbetets primat, dels av stora satsningar på välfärdspolitik.

Den 28 juni återkom Fridolin till industritemat i en artikel i Svenska Dagbladet där han argumenterade för Sveriges framtid som industriland. I kombination med tal om aktiv industripolitik, stora investeringar i infrastruktur och nya energisystem var det lätt att se likheter med Göran Perssons vision om det gröna folkhemmet.

Det är nästan så att man kan se valaffischerna framför sig: ”Det gröna arbetarpartiet” eller varför inte ”Det finns bara ett arbetarparti – det gröna”.

Kanske är detta precis rätt strategi om miljöpartiet vill få de eftertraktade ministerposterna. När de tyska gröna i våras vann delstatsvalet i Baden-Württemberg var det under ledning av en konservativ grön politiker. För att vinna ett val i Sverige kanske det krävs kanske en grön politiker som låter som en socialdemokratisk patriark.

Samtidigt ska man inte underskatta den utmaning miljöpartiet står inför. Det som lockat, och fortfarande lockar väljare är till stor del att man inte är som de andra partierna. Medan övriga partiers politik kan ses som versioner av samma kapitalistiska välfärdsstat har miljöpartiet byggts kring en idé om ett helt annat samhälle. När man nu tonar ner gamla profilfrågor och börjar likna de andra partierna kanske det kortsiktigt kan leda till att man får fler väljare, men man riskerar samtidigt att steg för steg ta bort det som gör partiet unikt.

Styrkor

• Vind i seglen.
• Möjlighet att söka stöd både till höger och till vänster.

Utmaningar

• Behålla det förtroende Maria Wetterstrand byggde upp.
• Hur behålla sin ideologiska profil och samtidigt göra anspråk på makten.