Politik och politikerbevakning på riktigt

Fyra kvinnor med olika bakgrund talade i högskolans lokaler om kvinnliga ledare och vad som behöver förändras. Andra attityder vid rekrytering? Fler som vågar visa framfötterna? En annan syn på föräldraskap? Alltihop? En god stämning utan vanliga låsningar i debatten serverades i alla fall publiken.

Seminarium: Hur skapar vi framtidens kvinnliga ledare?
Arrangör: Fryshuset
Plats: Högskolan på Gotland, sal B24
Publik: 60 personer (varav färre än 10 män, spädbarn inkluderade)
Moderator: Banar Reza
Budskap: ”Vi måste bryta normer, men vi måste bygga våra nya normer också.”
Citatet: ”Inget har gjort mig så oerhört ont som när jag var på TV4 och 28-30-åringar kom in till mig och såg olycklig ut och sa ’jag är med barn’.” (Eva Swartz, vd Natur och Kultur)

Fryshusets seminarium om kvinnligt ledarskap tog sitt avstamp i att moderatorn Banar Reza talade om Fryshusets projekt United Sisters och en lägerövning man nyligen hade haft. Tjejgruppen som fått möta bland annat Mona Sahlin och Maud Olofsson fick 20 bilder på olika personer med olika bakgrund och fick rangordna vem som var troligast att bli svensk statsminister. Gruppen rangordnade självmant fem kostymklädda män i topp. Kvinnan i slöja och mannen som ”verkade bögig” kom i botten. Om man inte kan se någon kvinna i en ledarposition, hur kan man då ens föreställa sig själv där?

Eva Swartz bekräftade den bilden och att många av de adepter hon är mentor för upplever samma sak, det känns lite främmande att ta steget. Visserligen borde ledarrollen förändras, men det kan vi inte vänta på. Pernilla Johansson, trefaldig världsmästare inom proffsboxning, hade också sett samma sak: få tjejer ägnade sig åt kampsport, men långt färre såg en framtid som att själva bli ledare och ha en egen klubb efter den egna aktiva tiden. När det var brist på tydliga kvinnliga förebilder hade hon i stället sökt förebilder från flera håll, även utanför idrotten, och valt egenskaper och förhållningssätt som hon såg som värda att efterlikna, från både kvinnor och män.

Samtalet kom även in på hur rollen som småbarnsförälder påverkar karriären för unga kvinnor. Panelen var enig om att det ofta gick att hitta lösningar, om man vågade ta hjälp och inte se det som nödvändigt att låsa in sig hemma. Som kvinnlig högre chef kunde en strategi vara att låta en assistent sköta fältarbetet, medan man själv ändå behöll kontakten med verksamheten och fattade avgörande beslut.

Klara Adolphson från Ledarna talade om deras årliga ranking med 75 kvinnliga ledare under 35. Man kunde verkligen imponeras över vilken bredd det finns och hur ledarskap redan i dag inte följer en snäv norm. Något annat som var tydligt var att hälften av mammorna på listan hade delat föräldraledigheten helt lika med sin partner. För 14 procent hade partnern tagit ut den större delen. Ett praktiskt exempel kom i hur Pernilla Johansson berättade om hur fortsatt driva sin klubb som ensamstående mamma och förstärkte också bilden av att det visserligen kanske inte alltid är enkelt, men att det aldrig går om man inte försöker.

Kvinnlig konkurrens berördes också. Eva Swartz tog exemplet att hon som erfaren chef ändå först blev chockad och lite stött när en kvinna kom med hårda lönekrav. En publikfråga gällde hur unga framgångsrika tjejer med egna företag, som Blondinbella, ändå framställs som ”på låtsas”. Instämmandet var stort och det största problemet är kanske när man själv, som kvinna eller man, uppfattar sig som fördomsfri och färdig med frågorna. Adolphsons råd var enkelt: ”Prata hela tiden om hur bra olika kvinnliga förebilder faktiskt är, sitt inte bara och tyck det.”