Politik och politikerbevakning på riktigt

Moderaterna har blivit ett regeringsbärande parti med allt vad det innebär. Den så kallade arbetslinjen har fortsatt att attrahera väljarna och budskapet om att ”det skall löna sig att arbeta” har blivit mer eller mindre hegemonisk i den politiska debatten och samhället i stort.

Efter valet i höstas har Fredrik Reinfeldt dock blivit chef för en minoritetsregering. Vilket märkts av genom ett antal nederlag i riksdagen. Reinfeldts huvudvärk som statsminister är således primärt hur han och regeringen skall lyckas undvika nederlag, inte minst till hösten då frågan om ett femte jobbskatteavdrag kommer att avgöras. Denna typ av huvudbry är inget konstigt för en minoritetsregering.

Frågan om det femte jobbskatteavdraget är dock laddad eftersom den utgör en grundbult i regeringens sammantagna politik. Ett nederlag i denna fråga skulle kunna rendera en regeringskris.

Detta är emellertid Reinfeldts bekymmer som regeringschef. Som moderatledare har han fler nötter att knäcka. Detta handlar dels om det egna partiets idéutveckling, dels om framtida samarbetsformer.

Moderaterna, och borgerligheten i sin helhet, har kritiserats för idétorka. Efter att arbetslinjen sjösattes genom jobbskatteavdrag och uppstramningar i försäkringssystemen har moderaterna kommit med få nya idéer. Efter det rejäla förändringsarbete politiskt och imagemässigt som nya moderaterna kom att innebära började kraften och orken att tyna. Att strax därefter hamna i regeringsställning gjorde inte saken bättre. Att regera tar enormt på krafterna, tids- och energimässigt. Att i det läget komma upp med nya tankar om samhället är en utmaning.

Moderaterna måste dock anta denna utmaning, och identifiera fler samhällsproblem som skall lösas, och sälja in dessa till svenska folket på motsvarande vis som med arbetslinjen. En lösning skulle här kunna vara att byta ut delar av partitoppen för att på så vis få in ny energi. Att som partiledning lämna på topp skall dessutom inte underskattas.

En annan huvudvärk för moderaterna är alliansen. Partiet har problem med sin egen dominans – moderaterna fullständigt överskuggar de övriga tre partierna. Mest stryk har centerpartiet och kristdemokraterna tagit. Det skapar inte bara interna slitningar partierna emellan, utan det riskerar även på sikt att sänka alliansen i sin helhet. Detta är naturligtvis paradoxalt för moderaterna. Å ena sidan vill moderaterna, precis som alla partier, helst av allt bli ett 100-procentsparti, det är alltså positivt att de äter av sina konkurrenter. Å andra sidan är de beroende av de övriga partierna för att överhuvudtaget få regera.

Det är inte helt otänkbart att moderaterna på sikt kommer börja se sig om efter nya vänner. Reinfeldts innersta önskan är sannolikt att kunna få till stånd ett samarbete med miljöpartiet. Sett till regeringsduglighet kan en sådan invit ligga nära i tiden. Reinfeldt behöver knyta upp någon ur oppositionen för att minimera nederlagen.

En flirt med miljöpartiet kan dock även ha ett längre perspektiv än den fortsatta mandatperioden. Alliansen är till stor del avhängig nuvarande partiledningar och förändringar i dessa kan skapa obalans inom kvartetten i sin helhet. En ny centerledare som tar plats och börjar ställa krav kan bli besvärlig för moderaterna. Likaså skulle ett ledarskifte inom kristdemokraterna kunna bli.

I ett sådant eventuellt framtida läge skulle ett alternativ kunna vara att hota med eller försöka realisera samarbete med miljöpartiet. Styrkan i moderaterna är i dag partiets fördel hos väljarna och frånvaron av en folkrörelse. Detta ger nämligen partiledningen fria tyglar att göra i princip vad den vill. Om ledningen menar att det är dags att hänga med några andra, ja då får det bli så, så länge det ger framgång.

Styrkor
Självförtroende och dominans.
Skapat bilden av sig själva som regeringsbärande.

Utmaningar
Idéutveckling.
Samarbetspartners.