Livsuppehållande behandling
Vård i livets slutskede har skapat och kommer även i fortsättningen att skapa debatt, därför har Socialstyrelsen tagit fram förslag på föreskrifter och allmänna råd samt en handbok om livsuppehållande behandling.
Det har varit en ivrig debatt kring om staten ska ägna sig åt att bestämma vem som ska leva och vem som ska dö.
I dag presenterade Socialstyrelsen de dokument som ska ge råd och stöd till vårdpersonal och tydliggöra hur patienter med livshotande tillstånd ska få bästa möjliga vård på Almedalen.
– Det nya regelverket och handboken leder till säkrare vård för patienten. Både patienter och närstående ska kunna känna sig trygga med att vården hanterar de här svåra frågorna på ett bra sätt, säger Anders Printz, som är avdelningschef på Socialstyrelsen.
I förslagen till föreskrifter och allmänna råd samt handbok framgår bland annat att:
• En patient som har ett livshotande tillstånd ska ha en legitimerad läkare som fast vårdkontakt. Läkaren ansvarar för planeringen av patientens vård.
Här inflikar Mikaela Luthman, överläkare i Stockholms sjukhem, att det verkligen är viktigt att patienten har en fast vårdkontakt och vet vem denne är. I många fall har patienter träffat så många läkare att de har svårt att veta vem det är som samordnar det hela.
• Den läkare som är vårdkontakt ska respektera en patients önskan att inte inleda eller inte fortsätta en livsuppehållande behandling. Läkaren ska säkerställa att patienten har förstått informationen, är införstådd med konsekvenserna av olika behandlingsalternativ, har haft tillräckligt med tid för sina överväganden och står fast vid sitt beslut.
Här säger Kristina Söderlind Rutberg, överläkare på Universitetssjukhuset i Linköping, att det är viktigt att patienter inte överges i sitt beslut.
- Vi behöver ge en verklighet till begreppet ”fast vårdkontakt”.
• Inför att en läkare ska ta ställning till att inte inleda eller fortsätta en livsuppehållande behandling ska han eller hon rådgöra med minst en annan legitimerad yrkesutövare. Den fasta vårdkontakten bör även rådgöra med annan personal som deltagit i vården av patienten.
• När det inte längre är aktuellt att ge en patient livsuppehållande eller annan livräddande behandling ska denne erbjudas palliativ vård. Det kan handla om att ge smärtlindrande och ångestdämpande behandling.
Elisabeth Rynning, professor i medicinsk rätt på Uppsala universitet, är positiv till förskriften eftersom de innebär ett förtydligande om hur besluten ska fattas. Men anser att det återstår viktiga frågor som till exempel, kriterier för meningslös behandling, när är patienten mogen att ta ett beslut och frågor kring sedering om man tackar nej till livsuppehållande behandling.
Martin Engqvist, journalist, vill värna vårdens gråzoner och uppskattar att föreskriften lämnar ett visst spann till läkare.
Cales Hultling, läkare, vd och grundare av Spinalis, som var närvarande i publiken uttryckte att han saknar andligheten. Med 20 års erfarenhet av arbetet på Spinalis anser han att det är en intressant aspekt för att det inte ska bli så mekanistiskt.
