Politik och politikerbevakning på riktigt

Klimatförändringarna sker här och nu, vi måste ställa om ekonomin och det måste till en teknologisk revolution för att lösa problemen. Frågan är bara när, vad och vem som ska betala kalaset. Miljöpartiet har diskuterat ekonomisk politik.

Seminarium: Miljöpartiets ekonomiska seminarium
Arrangör: Miljöpartiet
Plats: Wisby Strand Congress & Event
Publik: ca 150
Moderator: Gustav Fridolin och Åsa Romson
Budskap: Miljöpartiet behöver en ekonomisk politik. Den ska vara grön.
Citatet: ”Det är väl syftet när man har ett sådant här seminarium att man ska bli lite mer förvirrad än man var innan.” Gustav Fridolin

- Det är väl syftet när man har ett sådant här seminarium att man ska bli lite mer förvirrad än man var innan, sa Gustav Fridolin efter att Karl Hallding, från Stockholm Environment Institute, avslutat sin timmeslånga presentation om grön ekonomi. Och det sammanfattade på många sätt undertecknads egen känsla inför seminariet.

Att miljöpartiet arrangerar ett ekonomiskt seminarium under Almedalsveckan är nytt, men något de själva hoppas kunna bli en årlig tradition. Det är förmodligen smart. Om partiet på allvar ska kunna utmana om att bli ett tredje regeringsalternativ, måste de formulera en självständig ekonomiskpolitisk plattform. Det har de inte idag, eller i alla fall så upplevs det inte som att de har det. Att en grön ekonomisk politik tar sin utgångspunkt i klimatomställningen är även detta självklart och, förmodligen, väldigt smart om de gröna på allvar vill kunna definiera sig själva oberoende resten.

Halldings utgångspunkt var att diskussionen om klimatförändringarna och dess inverkan på ekonomin och tillväxtens förutsättningar är något som sker här och nu.

- De här sakerna är ju sådant som händer nu. Klimatförändringarna är ingenting som kommer 2025.
Bland annat nämnde han hur stora jordbruksarealer i Kina och norra Afrika antingen torkat ut eller översvämmats till följd av klimatförändringarna, och därför blivit helt obrukbara. Detta perspektiv knöt över den nye TCO:ordföranden Eva Nordmark an till när hon berättade om en facklig kollega från the Pacific Islands hon träffat och som sagt att all hans fackliga kamp nu var en kamp mot klimatförändringarna. Och att han, enligt Nordmark, riskerade att bli en av de klimatflyktingar som kommer att bli allt vanligare.

Halldings huvudpoäng var att man i många fall måste tänka om i diskussionera om klimatomställning och en grön ekonomi. Sverige har, sett till produktion i Sverige, stadigt minskat utsläppen sedan mitten av 70-talet, men om man istället räknar in den importbaserade konsumtionen har utsläppen ökat. Detta måste tas in i diskussionen om vem som ska minska sina utsläpp och hur. Att Kina och övriga utvecklingsländer förhindrade ett nytt klimatavtal handlade inte om att de inte vill ta ansvar, utan om att de inte vill minska utsläpp på bekostnad av möjligheten att utvecklas. Och att behöva dra ner utsläpp per capita när de fortfarande inte är i närheten av de utsläpp per capita som produceras i västvärlden.

Om vad som måste göras för att uppnå en grön ekonomi verkar delvis råda konsensus, men ändå inte. I den panel som kommenterade Halldingspresentation var alla överens om att vad som krävs mer eller mindre var en teknologisk revolution. Oenigheten låg snarare i på vems ansvar detta låg. Stefan Fölster från Svenskt Näringsliv menade att den mesta klimatpolitik som förs idag är dyr och ineffektiv och att pengar borde satsas på forskning och utveckling. Sandro Scocco, numer på Global Utmaning, menade å sin sida att vad som krävs är en massiv investeringssatsning av historiska mått, där staten måste ta sitt ansvar.

Dessa konfliktlinjer är knappast förvånande, utan följer mer eller mindre gamla traditionella konflikter i den ekonomiska politiken. Så för att miljöpartiet på allvar ska kunna staka ut en egen väg i politiken, krävs det att de hittar sin egen position i denna gamla konflikt i ny kontext.