Statsvetarspaning: Folkpartiet

Folkpartiet är förmodligen det mest profilerade partiet i svensk politik i dag. Partiet har en tydlighet utöver det vanliga. I slutet av 1990- och början av 2000-talen såg det mörkt ut för folkpartiet och krav väcktes på dåvarande folkpartiledaren [[Lars Leijonborg|Lars Leijonborgs]] avgång. Han anklagades för otydlighet och passivitet. Partiet förde en kräftgång i opinionen. Inför valet 2002 hände emellertid någonting, med Leijonborg och med folkpartiet. Utöver att Leijonborg tog klädråd av stylister och började synas i moderiktiga manchesterkostymer, gjorde partiet det så kallade ”språkkravet” till valfråga.

Folkpartiet började prata om krav och skyldigheter framför välfärdsservice och rättigheter. Lanseringen av språkkravet kritiserades för ett fiske i grumliga vatten men ledde likväl till ett uppsving inte bara internt utan även i förhållande till väljarna. Efter valet 2002 hade Leijonborg förvandlats till Leijonkungen.

Folkpartiet har förändrats i stor utsträckning, utan att detta egentligen talats om öppet. Här har definitivt inte etiketterats med ”nya” folkpartiet, trots att partiet sedan början av 2000-talet tagit ett tydligt kliv i mer nyliberal riktning. Vissa benämner förändringen som ett fjärmande från socialliberalismen till en slags ”kravliberalism”, där betoning ligger på att ställa krav på individen framför att trygga med statlig välfärd.

Förändring har förstärkts under [[Jan Björklund|Jan Björklunds]] ledarskap. Folkpartiets profil går i dag inte att ta miste på: ordning och reda, och skolpolitik.

Den tydliga profileringen gör att folkpartiet klarat sig bättre sett till väljarstöd, jämfört med de andra småpartierna i alliansen, eftersom väljarna uppskattar profilerade partier. Folkpartiet har inte alltid varit lika allianstroget som centerpartiet och kristdemokraterna, utan värnat om den egna identiteten vilket sannolikt skapat viss irritation inom fyrklövern. Folkpartiet har ibland kommit med politiska utspel utan att ha frågat sina alliansvänner om lov, en strategi som kan skapa osämja men gett bättre utdelning hos väljarna. Partiet har alltså sett till att skapa respekt genom värnandet av sin integritet som enskilt parti, vilket är mycket viktigt.

Även om det internt kan finnas en önskan om en mer socialliberal riktning får Björklund hållas så länge väljarna inte sviker. Det överordnade målet för en folkpartiledare är nämligen att vinna val.

Risken för folkpartiet är att väljarna börjar uppfatta partiet som ett enfrågeparti. Det är ordning och reda i skolan och ordning och reda i skolan och så är det ordning och reda i skolan. Men vad mer? Med Björklund som partiledare och skolminister blir detta naturligtvis än starkare.

Det finns uppenbarligen en förhållandevis trogen om än begränsad väljargrupp som sympatiserar med detta. Om folkpartiet vill växa i opinionen behövs en breddning i frågebatteriet, men sannolikt även sett till framträdande partiföreträdare. Utmaningen för folkpartiet är således att fundera över vilka ytterligare frågor partiet ska göra till sina, men då också att förklara för väljarna vad som skiljer folkpartiet från moderaterna.

Vad mer kan partiet profilera sig på, och som hänger ihop med nuvarande identitet? Partiets fördel är på en och samma gång dess nackdel: att vara ett hårt profilerat parti ger utdelning men det räcker bara en bit. För att komma längre måste partiet breddas. Och att breddas kan vara svårt när bilden hos väljarna redan är satt.

En ytterligare problematik för folkpartiet i detta avseende är alliansen. En breddning av profilen måste ske utan att trampa något av de andra tre partierna på tårna, en inte helt enkel balansgång att gå. Det som står för dörren härnäst för folkpartiet är dock just detta: att visa att partiet är mer än ordning och reda i skolan.

Styrkor
Tydlig profil och stark integritet.
Modig partiledare.

Utmaningar
Bredda partiet, politiskt och personmässigt.
Visa på skillnaden mellan folkpartiet och övriga borgerliga partier utan att trampa någon på tårna.

Kommentera