Dags att sluta vara särbos i den hållbara staden
Hållbar utveckling handlar alltför ofta enbart om teknik och miljömål, men en stad med en hållbar social utveckling är också en relevant frågeställning.
Seminarium: Stadsplanering med social dimension – Alla talar om kWh, men vad händer när människor tappar energin
Arrangör: Svenska Teknik&Designföretagen
Plats: Hästgatan 12
Publik: 70 personer
Moderator: Andreas Gyllenhammar
Budskap: ”Hur man uppfattar sitt närområde och sitt områdes roll i den större stadsväven är nödvändigt att förstå för att förstå de sociala processerna och den fysiska planeringens roll.”
Citatet: ”Jag tror inte riktigt på traditionella samråd. När man bjuder in brukar man få fem pensionärer och två aktivister och det ger inte riktigt förankring.” (Viktoria Walldin, socialantropolog, White Arkitekter, om hur en verklig delaktighet i fysisk planering inte handlar om att låta dem som självmant dyker upp ge kommentarer på ett nästan komplett förslag)
Anders Svensson från Caselab inledde frukostseminariet med att ge en problembeskrivning: stadsdelar med förvärvsnivå på 40 procent i vissa och 90 procent i andra. Talanger och energi som samhället förlorar för att personer på grund av yttre faktorer inte får gymnasiekompetens. En segregation som gör att välbeställda som sprutar champagne inte ens har förståelse för andras livsvillkor. Och en bransch som kan ta fram Excelark efter Excelark som på kreativa sätt visar hur ett arenabygge mot alla odds är lönsamt, men som inte kan ge en kalkyl på de sammantagna konsekvenserna av att rusta upp miljonprogramsområdena.
Flera andra talare följde med olika exempel. Visst är det intressant att se hur man inrett en gc-tunnel med keramikkakel med mönster som ungdomar i området själva har tagit fram, men intressantare vore kanske att få höra om den undgått skadegörelse ovanligt länge eller om de boende faktiskt nu vågade gå genom tunneln på kvällar och nätter.
Intressantare var Viktoria Walldin som talade om ”The Just City” och behovet av att inte bara ha tekniker och arkitekter som även ser ett socialt perspektiv, utan personer med en tydlig utbildningsgrund på den samhällsvetenskapliga sidan och som bär det perspektivet genom ett projekts alla faser. Hon framhöll exempelvis ungdomshuset i Satelliten i Sollentuna som ett positivt exempel, där man noga planerat både husets utformning, läge och de tillgängliga aktiviteterna för att skapa en verklig mötesplats för ungdomar från de kringliggande områdena med radikalt olika karaktär.
Statssekreterare Jasenko Selimovic ville angripa problemens grunder. Han sågade svensk politik hittills på flera plan; för många korta projekt, för luddiga problembeskrivningar och ingen tydlig målbild. Hans avsikt var att regeringen skulle vara klar med en ny problembeskrivning för utsatta områden före årets slut. I väntan på detta har man bland annat förlängt pengar från miljödepartementet avseende den hållbara staden, men sett till att man i denna omgång tydligare ska ta med den sociala aspekten.
Selimovic föredrog få och tydliga problempunkter som inte fångar allt framför alltför mycket och alltför luddigt och såg just nu tre punkter: hög öppen arbetslöshet, bristande gymnasiekompetens och långvarigt beroende av försörjningsstöd, med alla tre faktorerna i samma områden.
Han menade att ett avgörande problem har varit att det svenska samhället har haft inställningen att invandrade, arbetskraftsinvandring såväl som flyktingar, förr eller senare ska återvända och därför inte behöver ingå i samhället på riktigt. ”Om man är särbos lägger man sig inte riktigt i hur den andra har det, men vi måste inse att de som kommer hit kommer att stanna här, för all evighet, och att vi ska leva tillsammans.”
Katrin Stjernfeldt Jammeh invände klart mot Selimovics överdrivna reduktionism när det gällde problembeskrivningen. Att se arbetslöshet utan att se hur man tar för sig av den övriga stadens möjligheter missar för mycket. Det finns många stadsdelar som har relativt få arbetsplatser, men från rika stadsdelar pendlar man ut. Man måste se vad i stadsstrukturen och förhållningssättet som bidrar till att det inte sker från utsatta områden. Hon invände också mot regeringens hela vokabulär i integrationsfrågor och hanteringen av perioden när malmöskytten härjade 2010.
