Politik och politikerbevakning på riktigt

Socialdemokraterna har varit på en rejäl resa det gågna året, den kanske tuffaste någonsin i partiets historia.

Vid den här tiden för ett år sedan var det ingen om kunde ana att partiets ledare Mona Sahlin skulle meddela sin avgång några månader efter valet och att den nya partiledaren skulle heta Håkan Juholt. Men så blev det som bekant. Efter höstens valförlust stod det klart att socialdemokraterna har allvarliga problem. Detta är egentligen ingenting nytt utan krisen har pågått under en längre tid och är dessutom tämligen universell för socialdemokratiska partier runt om i Europa.

Det som hände den svenska socialdemokratin i höstas var dock att krisen blev akut, efter att väljarna vänt partiet ryggen i ännu ett val, det sämsta någonsin för socialdemokraterna sedan den allmänna rösträttens införande. Efter att ett antal namn på tänkbara efterträdare till Sahlin avhandlats i medierna var många överraskade när den jämförelsevis okända försvarspolitikern Håkan Juholt slutligen kom att väljas.

Frågorna har varit många om vilken väg denna nya ledare vill gå. Ytterst handlar frågan om var socialdemokraterna står i dag. Sett till den nya partiledaren skulle en beskrivning vara att partiet försöker hitta tillbaka till sina rötter efter en mer modern, eller om man så vill postmodern, riktning under Sahlins ledarskap.

Juholt är en traditionell socialdemokrat, vilket tydligt framkommit i de tal och framträdanden han hittills gjort. Tyngdpunkten ligger på frågor om solidaritet och jämlikhet, på välfärdsstat och värnandet om svaga grupper i samhället, på politiska reformer framför skattesänkningar, på statligt ägande istället för privatiseringar. Samtidigt med detta vet vi ganska lite om vilken konkret politik som socialdemokraterna nu vill föra. Mycket är att vänta till hösten då den tillsatta skatteöversynsgruppen kommer med sina förslag och en skuggbudget skall läggas.

Juholts första tid som partiledare blev relativt skakig, med ej helt genomtänkta uttalanden om bl.a. pensioner och svenska Libyeninsatsen. Konsekvensen blev att den förnyelse eller förändring som socialdemokraterna genomgått i och med ledarskiftet kom att uppfattas som rörig. Samtidigt visar opinionssiffrorna att väljarna hyser en förhoppning om socialdemokratin, förväntningarna börjar öka och partiet upplevs förmodligen ha potential.

Utmaningen för socialdemokraterna är att försöka hitta en ny vision om samhället. Det nya ”folkhemmet”, om man så vill. En liknande process har egentligen socialdemokratin inte genomgått sedan Per Albin Hansson formulerade tanken om Folkhemmet 1928. Sedan dess har partiet nämligen regerat, närapå oavbrutet, vilket inte skapat något behov av att uppdatera sin story. Det långvariga regeringsinnehavet i sig har skänkt legitimitet och auktoritet, och således väljarstöd.

Utmaningen i formulerandet av ett nytt ”folkhemmet” handlar om att förena socialdemokratiska grundvärderingar (solidaritet, jämlikhet och rättvisa) med tanken om individens frihet och valfrihet. Den ekvation som socialdemokraterna måste knäcka är hur kollektivistiska värden kan förenas i ett individualistiskt präglat samhälle.

Juholt är en skicklig oppositionsledare, han har förmågan att tala visioner och att framgångsrikt attackera regeringen. Utgångsläget är alltså på sätt och vis gynnsamt. Nu handlar det om att få ihop en trovärdig berättelse och att sedan se till att hela partiet talar med en tunga.

Styrka:
Självförtroende och tron på sig själv som regeringsparti.
Ny partiledare med potential.

Utmaning:
Ovana vid oppositionsrollen.
Att få ihop en uppdaterad berättelse.