Politik och politikerbevakning på riktigt

Kristdemokraterna hyser en tynande tillvaro. Partiet är i en akut kris sett till väljarstöd. Krisen är ingenting nytt utan har varit ett faktum de senaste åren – att partiet tog sig över fyraprocentsspärren i höstens val kan förklaras med stödröstande moderater. Göran Hägglunds övertagande av partiledarskapet efter Alf Svensson har varit långt ifrån enkelt, vilket inte är särskilt konstigt.

Svensson var ett med kristdemokraterna, det var i princip han som byggde upp och bar fram partiet till att bli ett etablerat riksdagsparti. Inte bara för partimedlemmar utan även för väljarna kom den populäre Svensson att bli nära på synonym med kristdemokraterna. Hägglund hade alltså ett tämligen otacksamt uppdrag när han tog över ordförandeskapet 2004.

Tillträdet som ny partiledare sammanföll dessutom med bildandet av alliansen, vilket inte var helt lyckat. Konsekvensen blev att Hägglund aldrig hann påbörja någon egen och gedigen förnyelseprocess av partiet. Fokus hamnade i stället på att få samman de fyra borgerliga partierna till en enhet, framför att fundera över vad kristdemokraterna skall stå för i dag och i framtiden.

Problemet för kristdemokraterna är att partiledningen varit mer fokuserad på Alliansens väl och ve och därmed inte vårdat det egna partiet i tillräcklig utsträckning. Hägglund har, i likhet med centerpartiets Maud Olofsson, delvis kompromissat bort det egna partiets profil. Konsekvensen inför väljarna blir ett otydligt parti utan egen identitet. Som exempel på hur en del av partiets själ såldes ut till förmån för alliansen, kan acceptansen av könsneutrala äktenskap nämnas. En annan sådan fråga var beslutet att tillåta utländska kvinnor göra abort i Sverige.

Det här kompromissandet i liberal riktning i frågor som rör detta värdekonservativa partis kärna, har mötts av intern kritik mot Hägglund. Röster har höjts då och då sedan ingåendet i regeringen 2006 om krav på hans avgång. Under hösten 2010, efter ännu ett förlustval, handlade kritiken generellt om att Hägglund var en allt för otydlig partiledare, som dessutom agerade på eget bevåg utan förankring i partiet.

Sett till politisk riktning är det alliansen som vunnit dragkampen om Hägglunds uppmärksamhet. Om detta beror på politisk övertygelse hos Hägglund, dålig förhandlingsförmåga eller ren och skär feghet är mindre uppenbart. Problemen som det medfört är att det egna partiet är missnöjt, men också att väljarna i dag inte vet vad kristdemokraterna står för.

Det saknas ett svar på varför väljarna skall lägga sin röst på kristdemokraterna, och inte något av de andra borgerliga partierna. Utmaningen för kristdemokraterna är därför att hitta en tydlig profil, att peka ut sin unika identitet.

Med Hägglund som fortsatt partiledare kommer sannolikt den liberala hållningen att fortgå. Hägglunds försök till profilering har tagits genom fokusering på den ”vanliga” människan kontra staten och överheten via begrepp som ”verklighetens folk” och ”politikens gränser”. Hägglunds ambition har varit att göra kristdemokraterna till ”gränspolis” för skyddet av den enskilde individen. Det har fungerat sådär.

Skulle Hägglund avgå som partiledare är det inte otänkbart att han ersätts av någon ur den mer värdekonservativa falangen. Om detta blir fallet kommer vi troligen få se gnissel i maskineriet inom alliansen. Med en mer konservativ partiledning kommer den liberalt inriktade allianspolitiken att bli svår att acceptera. Huruvida detta skulle vara framgångsrikt eller ej i förhållande till väljarna återstår att se. Klart är dock att någonting måste göras tämligen omgående i kristdemokraterna. Det går inte att överleva hur länge som helst på konstgjord andning från borgerliga stödsympatier.

Styrka:
Partiledare med jämförelsevis högt förtroende hos väljarna.
Står i vägval för sin framtid vilket skapar möjligheter.

Utmaning:
Enas om och genomföra profilering.
Ta för sig i Alliansen.