När [[Göran Hägglund]] nu utmanas öppet av [[Mats Odell]] om ordförandeskapet i kristdemokraterna, och även [[Marcus Birro]] tycks ha gett sig in i striden – för att sedan dra tillbaks sin kandidatur, har Makthavare.se bett ett antal politiska förstå-sig-på:are att försöka reda ut vad som egentligen pågår inom kd.
Makthavare.se:s källor inom kristdemokraterna har bett om anonymitet. Detta respekterar vi självklart och redogör för dessa svar som just ”kd-källor”.
Ordförandestriden som nu pågår; handlar den om olika syn kd:s politiska inriktning, oro över opinionssiffrorna eller något annat?
[[Johan Ingerö]] (ledarskribent, Svenska Dagbladet): – Jag skulle säga att det är en kombination, vilket gör det till en ”perfect storm” för Göran Hägglund. Såväl den högerliberala som den värdekonservativa flygeln känner sig övergivna av honom. Tidigare har han pressats av partivänstern som saknade ”det sociala budskapet” under förra mandatperioden. De olika grupperna är tillsammans starka nog att peta Hägglund. Att de kan enas om ett alternativ är däremot osannolikt.
[[Alice Teodorescu]] (ledarskribent, Barometern): – Utåt sett handlar det om missnöjet med de cementerat låga opinionssiffrorna, men i grunden bygger krisen på politisk splittring. Med tanke på hur öppet man skyltar med stridigheterna tycks den interna frustrationen vara osedvanligt hög. Kristdemokraternas kärnproblem är att man dels inte vågar ta strid för sina hjärtefrågor, dels att det är oklart vilka hjärtefrågorna ens är. De försök som gjorts för att lansera nya spännande begrepp i politiken har aldrig följts upp av konkreta förslag, istället har man skyndat vidare till nästa sak istället för att verkligen förankra. Det har gett en känsla av trötthet och svagt ledarskap.
Kd-källor: – Det handlar dels om den politiska inriktningen där Hägglund anses dra för långt åt vänster och hamna i en otydlig mittenpolitik. Dels om bristerna i Hägglunds ledarskap. En ledande kommunpolitiker uttryckte kritiken: ”Det går inte att hålla ihop partiet med ett leende och ett baseballträ”.
Göran Hägglund har nu öppet utmanats av Mats Odell. Har den senare någon reell möjlighet att samla en majoritet för ett partiledarbyte?
JI: – Här måste vi skilja på majoritet mot Hägglund och majoritet för Odell. Det första kan nog gå ganska enkelt. Det senare är svårare. Och det är sannolikt därför han har väntat så länge med att utmana Hägglund. Han kan väljas in i ett läge där Hägglund ses som helt förbrukad. Men hade han ställt upp förra året hade han varit chanslös. Man kan jämföra med Muhammad Alis rope-a-dope-strategi mot George Foreman 1974. Foreman – betydligt yngre och starkare – fick slå sig trött i sju ronder. Därefter golvade Ali honom.
AT: – Mycket tveksamt, visserligen är Odell populär bland partiets kärnväljare men rent krasst räcker inte det då kärnväljarna är försvinnande få. Kd har till skillnad från exempelvis centern och vänsterpartiet ingen riktigt självklar kandidat. Och till syvende och sist handlar partiets svaga stöd lite om Hägglund, som ju av många uppfattas som sympatisk, utan om den förda politiken och de bristande framtidsvisionerna.
Kd-källor: – Ja, Mats är respekterad och omtyckt i partiet. Han har alltid brytt sig om partiorganisationen och de medlemmar han möter.
Även Marcus Birro tycks ha gett sig in i ordförandestriden, om än kortvarigt. Kan vi vänta oss ytterligare kandidater – och i så fall vilka?
JI: – Jag lanserade min egen kandidatur via Twitter under morgonens pendelkaos. Mitt vallöfte är ”inga tunnelbanebutlers, men väl en rejäl pendeltågsbar”. Vi får se hur det går…
AT: – Ja, Odell har öppnat upp också för andra kandidater. [[Ebba Busch]] skulle kunna vara intressant om man skulle våga sig på en riktigt drastisk åtgärd, men så modig är man sannolikt inte och Busch är fortfarande relativt oerfaren.
Kd-källor: – Möjligtvis [[Bengt Germundsson]]. Men kanske han ser sig i en roll som viceordförande tillsammans med Ebba Busch.
Vilken betydelse har internbråken inom kd för sammanhållningen i alliansen och regeringens möjlighet att hålla en enad linje?
JI: – Kd tas allt mindre på allvar av de övriga allianspartierna. För Hägglund blir detta ett självförstärkande problem eftersom mycket av missnöjet beror på hans dåliga utdelning i höstens budgetförhandlingar. På sikt är det inte alls uteslutet att både moderaterna och folkpartiet börjar leka med tanken att ersätta kristdemokraterna med miljöpartiet.
AT: – I dagsläget tror jag inte att det har så stor betydelse, så länge partiernas interna konflikter inte äventyrar maktinnehavet mer konkret är det mest ett irriterande inslag som å ena sidan skymmer sikten för sakpolitiken och å andra sidan döljer det faktum att regeringens politiska initiativförmåga för närvarande ligger i dvala.
Kd-källor: – Regeringen kommer ha svårare att hantera tuffa förhandlingar innan ledarfrågan i kd är löst.
Kommer kristdemokraterna att klara fyraprocentsspärren i nästa riksdagsval?
JI: – Tre år är tre eoner i politikens värld. Titta på folkpartiet, som tredubblades på några veckor i valrörelsen 2002. Men det ser onekligen väldigt mörkt ut för kristdemokraterna. Många av partiets ledande företrädare kan inte besvara frågan om vilken unik roll kd har i svensk politik. Dessutom har sverigedemokraterna börjat etablera sig, och erfarenheterna från Norge och Danmark visar att kristdemokratiska partier är dåligt rustade för konkurrens från högerpopulistiska och främlingsfientliga partier.
AT: – Det beror på hur idédebatten under kommande år förs, vem som tar över och hur väl man lyckas med balansgången att profilera partiet och samtidigt vara en lojal partner i alliansen. Om inte drastiskt görs är risken dock stor att stödväljarna inte räcker till och att kd faktiskt åker ut.
Kd-källor: – Ja, med ett nytt ledarskap. Fortsätter det på det sätt Hägglund lett partiet är det mer tveksamt.
