Hallå!? Skulle inte det år som gått ha varit ett mellanår?
Så brukar det ju vara. Året efter ett val, om det inte blir regeringsskifte. Vi har en politisk liturgi, som är lika sakrosankt som den är vid kyrkaltaret. Så här ska det gå till: Några partier slickar sina sår och tillsätter haverikommissioner. Dessa kommissioner skriver rapporter om att lyssna på människorna och att fler människor måste involveras i politiken, i synnerhet de unga, de gamla och de så kallade barnfamiljerna. Tydligare måste de bli också. Partierna alltså. Sedan hamnar rapporterna på hyllan och allt blir som vanligt igen.
Kanske avgår någon partiledare efter ett tag, men oftast dröjer det till nästa år och någon större dramatik blir det inte heller eftersom de flesta partiledare som ligger illa till säger att de nu verkligen vill avgå efter tio år i ständigt rampljus och att det just nu är precis rätt läge för en fräsch efterträdare. De ser gladare ut än när de tillträdde och självklart har avgången inget att göra med det dåliga valresultatet för två år sedan.
Mellanår kännetecknas också av en viss stiltje i politiken. Det är många år till nästa val så man kan ta det lugnt. Besvärliga frågor kan läggas i utredningar eller expertgrupper och så lunkar allt på.
Det som kan rubba den politiska liturgin inträffar oftast utomlands. Och här har 2011 verkligen varit ett säreget år. Samtidigt som svenskarna, enligt det tjogtal opinionsinstitut som tycks ha tillgång till betalningsvilliga kunder, tar avstånd från Europasamarbete tycks samma svenskar vara oerhört stolta över att herrar [[Anders Borg|Borg]], [[Carl Bildt|Bildt]] och [[Fredrik Reinfeldt|Reinfeldt]], i just den ordningen, får umgås nästan privat med dem som bestämmer i Bryssel.
Men åter till Sverige. 2011 ville alla partiledare vara kvar till en början.
[[Mona Sahlin]] som gav upp redan i slutet av 2010 blev den mest kortvariga s-ledaren genom tiderna. Till skillnad från det visade tålamodet med partiikonen Olof Palme – som fick sitta kvar trots att han både förlorat regeringsmakten och misslyckats med ta den tillbaka – tolererade inte Rörelsen att Sahlin inte återerövrade den makt [[Göran Persson]] förlorat. Visst, hon avgick ju självmant. Men det var krypskyttet inom partiet som tvingade henne.
Efter folketingsvalet i Danmark i höstas är Sverige det enda nordiska land som aldrig haft en kvinna som statsminister. Helle Thorning-Schmidt, s-ledaren i Danmark, förlorade stort i sitt första val som partiledare. Men 2011 tog hon revansch: Valseger och statsministerpost. Skulle Mona Sahlin också kunnat göra så? Det får vi aldrig veta.
- Vet du vem det här är?
Reportrar från olika medier visade upp bilden på mannen med de glada ögonen och den yviga mustaschen. Och sedan blev det lustiga texter om att nästan ingen s-väljare hade hört talas om en smålänning som hette [[Håkan Juholt|Juholt]].
Nu vet alla vem han är och alla vet också vad kulbo är för något. Men i takt med att folkets kunskaper ökar faller både Juholt och socialdemokraterna allt längre ned i opinionsmätningarna.
Sahlins tid som partiledare för socialdemokraterna var, som sagt, rekordkort. Men hon kan bli av med sitt rekord ganska snart. Juholt är, åtminstone i detta avseende, ett påtagligt hot. På senhösten rätade en och annan tidigare ratad partiledarkandidat på ryggen och visade stridslystnad igen.
Under 2011 fick miljöpartiet nya språkrör, centern ny partiledare sedan den gamla motvilligt lämnat och även vänsterpartiet kommer strax efter årsskiftet att byta ledare. [[Lars Ohly]] gick motvilligt han med. Kd-ledaren är starkt ifrågasatt och även om han klara sig ett tag till verkar han numera ha det mesta av framtiden bakom sig. Hans räddning är att motkandidaten inte precis andas förnyelse av partiet.
Inte heller politikens innehåll behandlades på ett lugnt mellanvalsårssätt 2011. Plötsligt, eller var det egentligen inte plötsligt, varnande röster hade hörts – visade det sig att skolor och äldrevård var guldgruvor för privata storbolag som dessutom flyttade sina miljardvinster utomlands för att undgå svensk skatt. Riskkapitalbolag, vägning av blöjor och framför allt några mycket upprörande fall av vanvård av dem som inte fick del av miljardvinsterna, rörde upp en debatt som fick regeringen och Anders Borg att lova nya regleringar och lagar för att stoppa miljardrullningen till kanalöarna.
Men socialdemokraterna har hur mycket ammunition som helst att hämta i den frågan om de hinner komma på fötter före nästa val. Hittills har de ju mest varit upptagna av sina egna bekymmer vilket regeringen kan tacka sin lyckliga stjärna för.
Sällan har kungen haft någon roll i en krönika som denna! Men i år har han det. Här är det symboliska nyckelordet Kaffeflickor. Efter en tid visade det sig vara betydligt allvarligare än så och kungens förtroende sjönk.
Men monarkister – hav tröst! I mars blir det babylycka på Haga. Då vänder vi blad.
