I och med vänsterpartiets nu pågående kongress, avslutas den politiska epoken [[Lars Ohly]]. Han har varit i politikens centrum i närmre två decennier, partisekreterare under [[Gudrun Schyman]] och partiordförande sedan 2004. Huruvida detta avslut innebär att han – som han tidigare meddelat – går tillbaka till sin tjänst som tågvärd på SJ återstår att se.
När partiledare avgår är det på sin plats att utvärdera deras gärning. Så också, naturligtvis, med Lars Ohly. I slutet av 1960-talet definierade statsvetaren [[Gunnar Sjöblom]] tre arenor där ett parti agerar för att säkerställa sitt inflytande över politiken – den parlamentariska arenan, den elektorala arenan (eller valarenan) och den interna arenan, som handlade om att stärka partiets interna sammanhållning. För att förstå Lars Ohlys betydelse för vänsterpartiet räcker det inte med att se till bara valframgångar (den elektorala arenan), utan även de båda andra måste tas i n i analysen.
De flesta kommentatorer har hittills fokuserat på vänsterpartiets resultat i val under Ohly, och därmed konstaterat att Ohlys ordförandeskap är ett misslyckande. Sedan Ohly tog över som partiordförande har partiet deltagit i tre valrörelser (de allmänna valen 2006 och 2010 samt valen till Europaparlamentet 2004 och 2009). I samtliga dessa val har vänsterpartiet backat i förhållande till föregående val. Mest dramatisk är tillbakagången i valet till Europaparlamentet 2009, där vänsterpartiet mer än halverade sin andel av de röstande sedan det föregående valet 2004.
På de båda andra arenorna är bilden inte alls lika entydig som på den elektorala. Under mandatperioden 2002-06, som Ohly inledde som partisekreterare, var förmodligen den period då vänsterpartiets inflytande var som störst genom historien. Men valet 2010 hade kunnat leda till en ytterligare förstärkning av vänsterpartiets ställning på den parlamentariska arenan, om det rödgröna samarbetet hade varit mer framgångsrikt. Att vänsterpartiet alls varit aktuellt för deltagande i en regering är historiskt unikt, och måste ses som en framgång för Ohlys ledarskap. Inte ens när vänsterpartiet var som starkast i val (valet 1998) fanns det opinion inom eller utanför partiet för ett deltagande i en regering.
Men Ohlys stora bedrift är att samla ihop de spillrorna av ett parti som återstod efter de interna striderna under 2000-talets första år. Röster inom vänsterpartiet har viskat om att Ohly fortsatt vara partisekreterare även i sin roll som ordförande, och i det ljuset är det inte särskilt märkligt att det är just på den interna arenan han lyckats som bäst. Elaka tungor gör gällande att detta skett med hårda nypor och uteslutningar. I en intervju med tidningen Flamman, säger Ohly själv att de i vissa lägen hade kunnat vara med inlyssnande, men i huvudsak så har det skett på ett juste sätt. Ett antal av de som var drivande bakom grupperingen Vägval Vänster har lämnat vänsterpartiet, men de allra flesta som fanns inom den grupp som av media kallades förnyare är kvar och verksamma inom partiet. Vissa skulle även påstå att de fick rätt i den kritik de hade av vänsterpartiet då, inte minst i och med det rödgröna samarbetet i valet 2010.
De utmaningar och svårigheter vänstern står inför är enorma. När socialdemokraterna tappade stöd under 1990-talets saneringsår framstod vänsterpartiet för många ett alternativ. Men idag när det socialdemokratiska partiet är svagare än någonsin, går även vänsterpartiet kräftgång i opinionen. Den enighet som nu finns i vänsterpartiet leder ibland till avsaknad av sjukdomsinsikt kring detta, och det finns en tendens att söka förklara motgångar med externa faktorer. I en artikel i ETC Stockholm häromveckan skrev Lars Ohly själv att det är på grund av politik som socialdemokratiska och borgerliga regeringar fört, som är förklaringen till att vänstern är svag.
Detta ställer stora krav på den nyvalda partiordföranden och den nya partistyrelse som kommer att väljas i helgen. Att ta till vara på den styrka som finns intern i partiet, parallellt med en självrannsakan kring den egna rollen i partiets svaga ställning. Men det vore fel att kalla Lars Ohlys partiledarskap för ett misslyckande. Det kan snarare sammanfattas som ett halvfullt glas.
