Partiledardebatten från vänster

Efter 10 månader av kaos och fallande opinionssiffror, har nu socialdemokraterna lyckats resa sig under Stefan Löfven. Men hur står han sig mot Fredrik Reinfeldt och hur kommer det egentligen att låta fram till valet 2014? Det fanns stora förhoppningar inför årets första partiledardebatt.

Det var en delvis ny laguppställning som radade upp sig i Agendastudion för årets första stora partiledardebatt. Inför debatten har det skruvats upp förväntningar på det första riktiga tillfället för [[Stefan Löfven]] att visa upp sig som socialdemokratisk partiordförande. Det var även ett nytt politiskt läge, där (s) återhämtat sig efter den värsta krisperioden under [[Håkan Juholt]] och regeringen hamnat i rejäla opinionsmässiga trångmål.

Men trots detta blev det en ganska förutsägbar debatt. Såväl regering som opposition har presenterat sina vårpropositioner och -motioner, men de var i samtliga fall ganska tunna och inte särskilt konkreta. Socialdemokraterna fokuserar på politikutveckling och har inte börjat komma till skarpa förslag inför valet. På det sättet var det tydligt att detta var en debatt mitt emellan två val, och att vi inte kommer få några tydliga besked. Varken på vilken politik de olika partierna och koalitioner kommer att gå till val på, eller hur koalitionerna kommer att se ut.

Regeringens företrädare gjorde allt för att agera enat, trots framförallt de små partiernas katastrofala läge i opinionen. De tre rödgröna partierna har lagt fram egna budgetalternativ, men försökte även de att agera enat. Och vid sidan stod [[Jimmie Åkesson]] och hade svårt att komma in i debatten.

Debatten inleddes med vad som förmodligen kommer att fortsätta den viktigaste frågan inför valet 2014, sysselsättningen. Oppositionen, inklusive (sd), pressade regeringen hårt.

- Jag förstår inte hur du kan vara nöjd med massarbetslöshet, sa [[Jonas Sjöstedt]], det är faktiskt det du står här och är.

Och nöjd var han, statsministern. Sysselsättningen har minsann ökat med 300 000, förklarade han myndigt. Problemet för statsministern är att arbetslösheten ökat, sysselsättningsgraden minskat och långtidslösarbetslösheten har nästintill fördubblats. Den 1 maj 2006 sa Göran Persson att jobben inte skulle komma att bli en valfråga, det förlorade han valet på några månader senare.

Ett debattformat där alla ska vara med och som ska behandla alla politikområden blir spretiga, så även denna. Men partiledarna spelade sina roller väl. [[Annie Lööf]] pratade om småföretag, [[Jan Björklund]] vevade åt alla håll, [[Gustav Fridolin]] pratade om lärarna, Jonas Sjöstedt var emot privat välfärd, [[Göran Hägglund]] pratade om familjerna, Stefan Löfven hämtade trovärdighet i sin bakgrund, [[Fredrik Reinfeldt]] spelade statsman.

Och Jimmie Åkesson ansåg att allt var invandrarnas fel.

Stefan Löfven hanterade sin debattdebut som partiledare på ett helt okej sätt. De som efterfrågat tydliga besked blev nog besviken, men inriktningen på (s) politik framöver är tydlig. En aktiv näringspolitik och satsningar på utbildningar för att komma till bukt för arbetslösheten.

Det mest intressanta var annars Fredrik Reinfeldts svar när Löfven pressade honom om att de flesta arbetslösa inte får a-kassa. Reinfeldts svar var då att fler och fler tecknar tilläggsförsäkringar för att skydda sig, och att det är bra. Ibland blir fördelningsprofilen på regeringens profil tydlig, de som redan har det bra ska fortsätta klara sig hyggligt och de som har det sämre ska hållas kvar.

Den som påstår att det inte finns skillnader i politiken, lyssnar inte tillräckligt noga.

* * *

Eva Cooper kommenterar debatten från höger.

Kommentera